Vad händer när människor, som annars inte hade träffats, möter och formas av varandra? Julian Garner har skrivit en pjäs om en grupp judiska flyktingar från Österrike som kommer till Finland i början av 1940-talet och får hjälp av den historiska personen Abraham Stiller.
– Pjäsen handlar om hur världar kolliderar. Flyktingarna flyttar in på en liten gård med en bonde och gradvis börjar de acceptera varandra, men också förändra varandra.
Pjäsen ”TRO” handlar om judiska flyktingar i Finland under fortsättningskriget och har premiär på Svenska Teatern i Helsingfors den 9 semptember. Foto: Valtteri Kantanen
Julian Garner debuterade som pjäsförfattare i London 1978 och har sedan dess skrivit ett fyrtiotal pjäser. Han bodde under många år i Norge men landade i Finland 1998.
När Svenska Teatern bad honom skriva pjäsen var han först fundersam.
– Har jag rätt att berätta den här berättelsen? Jag är inte finländare, även om om jag bott i Finland i snart tjugo år. Jag är inte flykting med nog emigrant. Jag har levt hela mitt vuxna liv i en kultur som inte är min egen, och tror att jag kan förstå något av flyktingens verklighet.
Hans första fru var jude.
– Vårt äktenskap höll inte, men det betydde mycket för mig att få vara en del av det judiska sammanhanget. Våra barn är judar, min äldsta dotter praktiserande jude.
Ny historieforskning
I två års tid fördjupade sig Julian Garner i den judisk-finländska författaren Rony Smolars produktion om bland annat Abraham Stiller. Affärsmannen och finlandssvensken Stiller var en av centralfigurerna i motståndet mot planerna på att deportera judiska flyktingar till Tyskland.
– I pjäsen har Abraham Stiller, som spelas av Riko Eklundh, blivit en slags arketypisk karaktär. Min version av honom är inte en faktisk rekonstruktion. Det har jag också förvarnat hans släktingar, inklusive Ruben Stiller, om.
I föreställningen nyanseras bilden av Finlands delaktighet i Förintelsen utifrån ny historieforskning.
– Den nya forskningen visar att det fanns betydande antisemitism inom ett flertal finska myndigheter. Länge hette det att endast åtta judar deporterades till Tyskland, men den siffran är med stor sannolikhet inkorrekt. Och även om många finska judar trodde att Mannerheim tog personligt ansvar för deras säkerhet, finns det inte klara bevis för detta.
Med detta sagt framhåller Garner ändå att Finland var ett förhållandevis bra ställe att vara på om du var jude vid den här tiden.
– Men de judar som var i Finland förföljdes av ständig rädsla.
Ingen frågar vad du tror
Föreställningen har fått namnet Tro.
– Jag skrev pjäsen på engelska, och den har översatts till svenska. På engelska heter den ’Confidence’, efter ett pianostycke av Mendelssohn som spelas under föreställningen. Ordet kommer från franskans ’confiance’, ett svåröversatt ord med många lager.
Det han gillar med det svenska namnet är att föreställningen på många sätt är en diskusson kring vad det betyder att tro.
– Inom judendomen är det ingen som frågar dig om du tror på Gud eller inte. Det är något helt privat, mellan dig och Gud. Det viktiga är dina handlingar, säger Julian Garner och berättar att han själv tidigare övervägde att konvertera till judendomen.
I föreställningen spelas Edith, en österrikisk pianolärarinna, av Janina Berman, ”den enda judiska skådespelerskan i hennes åldersgrupp i Svenskfinland”.
"Har vi kontroll över vår identitet eller är den förutbestämd? Finns det något hopp för oss om vi inte omfamnar den vi är?"
– Pjäsens Edith säger att hon inte tror på Gud. Hon identifierade sig inte ens som jude men efter Nazitysklands annektering av Österrike ser alla i Finland henne som just det.
Garner är nyfiken på människans identitetsbygge, på det vi upplever oss vara och på det vi uppfattas som.
– Har vi kontroll över vår identitet eller är den förutbestämd? Finns det något hopp för oss om vi inte omfamnar den vi är?
