(Jerusalem ca år 30). Och medan de äter:
– Det här brödet …
Sorlet tystnar.
Han håller det högt över bordet, bryter det demonstrativt.
– … det är jag. Minns mig nästa gång ni äter det.
Äta. Så ofrånkomligt. ”Äta-bör-man-annars-dör-man”. Och ändå. Äter gör man. Och, du vet. Dör.
Äta – minnas
Jag ringer Helena Salenius. Hon har engagerat sig som frivillig i Matteus församling i gruppen Kvinnor mitt i livet. Den sköter teserveringen efter församlingens kvällsmässor en gång i månaden.
– Vad betyder det för er gemenskap att äta tillsammans?
– Vi har aldrig talat om någon medveten strävan med maten. I början när vi träffades kunde vi laga mycket mat för att ta hem till familjerna, därför att vi tyckte att vi inte kunde vara borta utan att göra något nyttigt. Nu fungerar det bäst med helt oplanerade knytkalas. Hinner man inte laga något så är det inte ett problem. Lite som den urkristna kärleksmåltiden.
Hur ser du på kopplingen mellan att äta och att minnas? Jag tänker på den av era medlemmar som inte längre finns med er.
– Den är jättestark. Det öppnar minneslagren att komma ihåg ”vems recept var det här” eller ”vem brukade alltid göra pepparkaksdegen”. Hon var idésprutan som kom med nya recept. Ibland kan jag tänka”det här receptet borde jag visa för N” innan jag inser att det inte går längre.
Äta – kropp
”Detta är min kropp” sa Jesus. ”Var gång ni äter den, gör det till minne av mig.” Mat och kropp hör ihop. När allt fungerar som det ska vill de varandra väl. Gör varandra väl.Men så finns också berättelsen om hur allt slår snett. Maten – kroppen blir ett ohanterligt trassel. Plötsligt spjärnar de emot varandra. Illvilligt blir maten kroppens fiende och kroppen matens.
Katrin Björklund studerar till socionom på Arcada och skriver sitt examensarbete om ätstörningar. I vår leder hon på frivllig basis New ID - en kurs om mat, kropp och identitet i Petrus församling. Hon ser ett stort behov av stöd när det gäller förhållandet till kropp och mat.
– Mat är alltmer något du äter bara för att må bra. Njutningen har försvunnit. Utseendet och en vältränad kropp blir krav. Många tror att de inte duger sådana som de är. Att äta tillsammans kan vara en fin upplevelse. Men om det inte finns en gemenskap kan ätandet bli ångestfyllt.
Och det är inte bara unga som kämpar. Gruppen har just nu deltagare i olika åldrar. Tanken är att det ska bli fler liknande kurser när satsningen tar slut i vår.
Vad tänker du själv om maten?
– Måltiden är en gemenskapsgrej. Jesus gick ofta hem till folk för att äta. Det var viktigt för honom att visa att han kunde äta tillsammans med dem – också med fariséer och föraktade.
Äta – dela
Det är veckolunch i Johannes församling. I trappan till Högbersgården röjer sorlet att det är fullsatt. Tack vare pengar från stiftelsen Lugnet kan församlingen bjuda en rejäl lunch varje fredag. En snabb överslagsräkning ger ca 60 matgäster. ”Det börjar exakt 12:15”, strålar damen mittemot. ”Vi är så tacksamma över det här!”Min bordsgranne är också glad över att hon har hittat hit, sent i livet:
– När man är mitt uppe i allt och jobbar tänker man inte på sådant här. Att bli pensionerad var ett abrupt avbrott. Det behövs rutiner i livet, och det här är en sorts rutin.
Mellan huvudrätten (köttfärsbiff) och efterrätten (fruktsallad) stiger sorlet igen. Konversationer förs i grupper med två, tre. Huvuden böjs mot varandra.
Hon tillägger eftertänksamt:
– Visst kan jag laga mat hemma också, men vem ska jag prata med? Väggarna?! Här får jag träffa andra.
Maten är viktig. När vi äter den tillsammans blir vi kropp.
