"Ibland får jag gå före i kassakön när jag har prästkragen på"

präst. Vad händer när man går omkring på stan med prästkragen på? Vi frågade tio präster och fick tio spännande svar. 6.10.2016 kl. 10:57

Carolina Lindström,
tf kyrkoherde i Saltviks församling, Åland

– I Saltvik vet alla att det är jag som är prästen, så det blir många spontana samtal. Det händer att små barn springer fram till mig och griper tag om mitt ben. Det är säkert för att Saltvik är ett så litet samhälle. När vi tog emot flyktingar i vår kommun var jag med. Det var muslimska familjer, och de förstod nog inte vad jag var för något. Nunna kunde jag inte vara, för jag hade inget dok. Och inte kunde jag vara präst, för jag var ju inte man. För dem var jag något slags UFO.

Ingemar Johansson,
kyrkoherde i Hammarlands församling, Åland

– Jag har någon gång deltagit i Prideparaden på Åland, i år var jag inte med i själva paraden men deltog lite på sluttampen. Jag gick på kaffe och stötte ihop med medlemmar från Stockholms gaykör. ”Är du riktig präst?” frågade en av sångarna, han tyckte det var så roligt att träffa någon som verkligen var präst och inte bara fejkpräst, någon som klätt sig i prästdräkt för skojs skull. Så han tog en bild på oss tillsammans.

Stefan Forsén,
kyrkoherde i Matteus församling, Helsingfors

– En gång satt jag på metron iklädd prästskjorta, och på sträckan mellan Östra centrum och Igelkottsvägen var det en kvinna som tilltalade mig. Hon skulle på resa, sa hon, och behövde förbön. Så jag bad för henne där, på den sträckan. Efteråt frågade hon: Tror du att det var okej fast jag är pingstvän? Det tyckte jag.

Tuija Wilman,
kaplan i Ekenäsnejdens svenska församling

– Jag måste se empatisk ut för folk kommer hela tiden fram och pratar med mig. Till exempel om jag står på en spårvagnshållplats i Helsingfors med prästskjortan på, då frågar de: Onko sulla aikaa? (Har du tid?) De berättar om sina bekymmer. I Ekenäs där jag jobbar kan det hända att jag möter någon församlingsbo vid frysdisken, och vi pratar en stund. Och sen säger jag: Kanske vi bokar tid för samtal? Och då gör vi det. Jag tror att det är bra att ha prästskjortan på sig när man rör sig med cykel på stan, eller i butiken. Jag har också vågat mig in på Alko fast jag haft prästskjortan på mig, men då har jag ibland fått sneda blickar. Bara om jag är riktigt trött och vet att jag inte orkar med samtal just då tar jag av mig prästkragen.

Johan Eklöf,
pensionerad präst, Kristinestad

– Jag drar av mig prästkragen om jag kör för fort, skrattar Eklöf. – Jag har suttit åtskilliga gånger på buss och tåg med prästkragen på, och det har aldrig hänt att jag fått sitta i fred och läsa en bok. Det slutar alltid med ett gott samtal. Jag tänker att det är min uppgift att ha den på mig och prata med människor som vill prata med mig. Det handlar mest om att de gått igenom svåra saker och behöver någon som lyssnar. Jag tror att prästkragen måste ackompanjeras av en vänlig blick för att folk ska våga komma fram och prata.

Kira Ertman,
kaplan i Esbo svenska församling

– Jag jobbar i en stor stad, så det som oftast händer är att folk stirrar på mig, tittar, men inte vågar inleda ett samtal. En gång satt jag i bussen med prästkragen på, bakom mig satt ett ungt par. Jag hörde dem viska bakom mig: ”Vad är det där för en tröja som hon har på sig?” De visste att det var något speciellt med kragen, men inte att den betydde att jag är präst.

Wille Westerholm,
tf kaplan i Ekenäsnejdens församling

– Jag tycker det känns bra att gå omkring i prästkrage, den borde alltid vara synlig. Folk kommer ofta fram till mig och börjar prata. De börjar kanske med att berätta om sina åsikter i någon aktuell fråga, sen följer en djupare diskussion. De kan också berätta om sitt tvivel och undra varför de skulle behöva gå i kyrkan.

Henry Byskata,
pensionerad präst, Vasa

– Kato pappi! har jag fått höra på stan. Och ibland lite elakare: Se på prästfan! Då brukar jag svara: – Jag är Henry, bara. Men jag har också suttit ner med okända människor och haft fina diskussioner. När man går omkring med prästskjortan är man lite av ett reagensmedel, man har en funktion. Det är okej.

Jessica Bergström,
kaplan i Korsholms svenska församling

– Jag kan få gå före i kassakön när jag har prästkragen på mig, det har hänt några gånger. Om jag har bråttom säger jag tack och går före i kön. Folk hälsar ofta på mig på stan, jag jobbar på en liten ort, så de vet vem jag är om jag går i prästkrage. Utan krage är jag mer anonym. Men in på Alko har jag nog inte vågat mig, inte med kragen på.

Fred Wilén, tf kaplan
i Borgå svenska domkyrkoförsamling

– När jag var en ganska grön präst satt jag på torget i Borgå och drack kaffe, med prästkragen på. Då kom en originell dam med hund fram till mig och började tala. Hon berättade att Moses egentligen var rastafari och att den brinnande busken var en cannabisplanta. Jag gav henne mitt visitkort, och fick märkliga sms av henne ett tag framöver.
Och vad svarade du på det där med att Moses var rastafari?
– Jag svarade som man brukar göra: ”Aha”, ”okej” och ”du ser på det så”.

Text: Sofia Torvalds
Foto: Johan Sandberg och Carolina Husu



ETT GOTT RÅD. Med erfarenhet vidgas blicken. Livet går från svartvitt till melerat, och det gör det enklare att förlåta andra – och sig själv. Det säger Bernice Haglund-Wikström. 4.2.2026 kl. 12:27

PSYKISK HÄLSA. För Sonja Wikström började tvången i det lilla: en spis, ett strykjärn, en gnagande oro. Sedan tog sjukdomen över nästan hela hennes liv. Till slut kom vändningen. 3.2.2026 kl. 17:34

ungdomens kyrkodagar. I ett vintrigt Karis, på stiftsgården Lärkkulla, hörs musik. Det är fredag på Ungdomens kyrkodagar och plenum ska precis börja. Ett gäng ungdomar från Sibbo utgör årets kompband och salen är fylld av unga deltagare. 2.2.2026 kl. 18:54

KRAN. Den finlandssvenska kristna rusvårds­föreningen Kran har varit i rubrikerna. Efter att ha blivit arbetsskyddsanmäld för sitt ledarskap har verksamhetsledaren fått sparken. Kyrkorna drog sig efterhand ur och en förening församlingarna tidigare engagerade sig i åkte ner i diket. 30.1.2026 kl. 17:06

fastigheter. Kyrkliga byggnader är inga lätta objekt att sälja. Varken marknadsmässigt eller känslomässigt. 2.2.2026 kl. 19:41

Ukraina. – Det lilla vi gör här bidrar ändå positivt till den stora helheten, vi är ett litet gäng men vi kan faktiskt göra skillnad. Tänk att vi kan få påverka någon annans vardag, få vara till hjälp. Samtidigt blir man också så väldigt tacksam över hur bra vi har det här hemma. 29.1.2026 kl. 20:29

STIFTSSEKRETERARE I FÖRSAMLINGSDIAKONI. Den femte februari väljer domkapitlet en ny stiftssekreterare i församlingsdiakoni. Tjänsten har lockat sex sökande från fem orter. 26.1.2026 kl. 12:41

KYRKOHERDETJÄNST. I Jakobstad får församlingen förbereda sig för kyrkoherdeval medan Hangö svenska församling fått en kyrkoherdekandidat. 26.1.2026 kl. 12:28

FÖRSAMLINGSMÄSTARE. Tony Storrank från Jakobstad är ny församlingsmästare i Munsala. Snart blir han och frun Inka dessutom Munsalabor. 24.1.2026 kl. 15:11

syrien. Ett år har gått sedan Assadregimen föll i Syrien. För många innebar maktskiftet en efterlängtad frihet – men för landets kristna minoritet växte oron. Deras framtid är oklar, men vardagen fortsätter ändå. ”Det är en helt vanlig dag”, säger prästen Samer och slänger sig ut på dansgolvet. 22.1.2026 kl. 19:32

KULTURHISTORIA. Det brister i den nationella beredskapen att värna om kyrkans helgedomar i krigssituationer. Enligt Saana Tammisto på Kyrkostyrelsen vore det kontraproduktivt att frakta kulturhistoriskt värdefulla föremål till trygghet i fredstid. 21.1.2026 kl. 06:52

kyrkoherdar. Kristian Willis blir forskare i kyrkohistoria efter sin pappaledighet. 20.1.2026 kl. 13:06

MATHJÄLP. Adventister, pingstvänner, baptister och laestadianer jobbar sida vid sida – och hittills har det aldrig uppstått en enda konflikt. De pratar inte om huruvida kvinnor ska tiga i församlinge, om äktenskapsfrågan, dopet eller vem nåden sträcker sig till. Sju församlingar har gått samman för att fler Jakobstadsbor ska få sitt dagliga bröd. 20.1.2026 kl. 09:00

diakoni. När Ukrainakriget började fick många flyktingaktivister sig en tankeställare. För Eva ledde det till att hon sökte stadga i kyrkan, 19.1.2026 kl. 10:00

PERSOLIGT. Hålls i bakgrunden, förstå min plats. Cecilia Paul var knappt själv medveten om hur den patriarkala strukturen i den katolska kyrka hon växte upp i påverkat henne. – När jag fick cancer förstod jag att jag bär på många generationers trauma – jag måste omprogrammeras. 14.1.2026 kl. 10:12

ETT GOTT RÅD. Med erfarenhet vidgas blicken. Livet går från svartvitt till melerat, och det gör det enklare att förlåta andra – och sig själv. Det säger Bernice Haglund-Wikström. 4.2.2026 kl. 12:27

PSYKISK HÄLSA. För Sonja Wikström började tvången i det lilla: en spis, ett strykjärn, en gnagande oro. Sedan tog sjukdomen över nästan hela hennes liv. Till slut kom vändningen. 3.2.2026 kl. 17:34

ungdomens kyrkodagar. I ett vintrigt Karis, på stiftsgården Lärkkulla, hörs musik. Det är fredag på Ungdomens kyrkodagar och plenum ska precis börja. Ett gäng ungdomar från Sibbo utgör årets kompband och salen är fylld av unga deltagare. 2.2.2026 kl. 18:54

KRAN. Den finlandssvenska kristna rusvårds­föreningen Kran har varit i rubrikerna. Efter att ha blivit arbetsskyddsanmäld för sitt ledarskap har verksamhetsledaren fått sparken. Kyrkorna drog sig efterhand ur och en förening församlingarna tidigare engagerade sig i åkte ner i diket. 30.1.2026 kl. 17:06

fastigheter. Kyrkliga byggnader är inga lätta objekt att sälja. Varken marknadsmässigt eller känslomässigt. 2.2.2026 kl. 19:41