När Eva Kleman var sju år hörde hon sången: Låt mig få höra om Jesus, skriv i mitt hjärta vart ord.
Hon misstänkte att det kunde göra ont att skriva ord i hjärtat, särskilt om det gjordes med en vass blyertspenna. Ändå bestämde hon sig för att knäböja vid botbänken.
– Det var min frälsningsupplevelse. Den har naturligtvis utvecklats sen dess.
Efter gymnasiet blev hon intresserad av politik, men beslöt sig för att satsa ett år av sitt liv på Frälsningsarmén, som en sorts tack för allt hon fått.
– Jag hade tänkt det som en sorts avslut, men under det året märkte jag att det var något jag inte kunde avsluta. Jag blev övertygad om att det var Guds plan att jag skulle jobba för Frälsningsarmén.
Så blev det. I officersskolan träffade hon sin man Johnny Kleman. Han är frälsningssoldat i femte generation.
Olika uppdrag inom armén har lett till att paret bott på många håll i Sverige. Den första utlandskommenderingen skulle egentligen leda dem till Pakistan, där Frälsningsarmén faktiskt är det största kristna samfundet.
Men då blev Johnny Kleman allvarligt sjuk. Först fick han en inflammation i hjärtklaffen som gjorde att alla tankar på ett uppdrag i Pakistan måste skrinläggas. Sedan, en dag på sommarstugan, brast hans kroppspulsåder. När Eva Kleman körde honom till akuten var han medvetslös.
– Under operationen kom narkosläkaren ut och sa: Det går inte. Finns det anhöriga som vill se honom måste de komma nu.
Att hitta stället där ådern brustit var omöjligt. Men Eva Kleman svarade: Det gör ingenting om inte du tror att det går, för jag tror det.
– Dumt och naivt, kan man tycka. Men när operationen var över kom läkaren ut och grät och sa: Du trodde att det var möjligt, men ingen av oss trodde.
Efter att paret repat sig från den pärsen kändes det som en trygg och bra lösning att ta emot ett uppdrag i Finland. Men under följande uppdrag i Sverige var det Eva Klemans tur att bli sjuk. Hon hade sett lite dåligt, haft huvudvärk, och gjorde ett besök hos ögonläkaren. Det visade sig att hon hade en ovanlig form av ögoncancer. Hon kommer aldrig att bli helt frisk och måste regelbundet gå på kontroller.
Hur har den upplevelsen präglat dig?
– När min man blev sjuk tänkte jag att när man drabbas av något svårt får man inte förbli samma mänska som man var tidigare, man måste bli lite klokare, lite snällare eller mer insiktsfull, sjukdomen måste ha gjort något med en. Jag sa till min man att nu har du fått en ny chans, det måste få påverka dig.
När hon själv var i samma situation insåg hon att det är jättelätt att bli precis lika gnällig som innan.
– Så jag brukar säga att jag vill försöka komma ihåg min sjukdom, komma ihåg hur jag känner, för jag vill att den ska ha gjort mig lite bättre. Annars är det svåra jag gått igenom helt bortkastat.
Hennes tro har inte varit ett vaccin mot osäkerhet och rädsla.
– I den stund jag fick beskedet var jag lika knäckt som vem som helst. Och i samma andetag säger jag: Självklart är det också något annat som griper in! Det handlar inte om att jag orkar be eller tänka en massa positiva tankar, det är min djupast liggande tro som kickar in och bär och lyfter mig.
Givetvis har hon frågat Gud: Varför gör du mig inte helt frisk?
– Samtidigt är jag övertygad om att den grundtrygghet jag har, en känsla av att vara glad och tillfreds mitt i allt kaos, den har Gud gett mig. Förmågan att kunna gnaga mig framåt i eländet. Jag kan nästan tycka att det är ett större under av Gud att orka hålla mig under armarna än att göra mig helt frisk.
