"Vi måste minnas bort kriget"

Hur många generationer krävs det för att såren ska läkas? I den nya dokumentären Sota ja mielenrauha (ung. Krig och sinnesfrid) undersöker Ari Matikainen vilken inverkan de finska krigen haft på finländarnas mentalitet.

Matikainen är född 1970. Som liten pojke besökte han ofta simhallen i Joensuu tillsammans med sin morfar.

– I bassängen fanns män utan händer, utan fötter. Det var först senare som jag insåg att vi simmade på krigsveteranernas simtur. Allteftersom åren gick blev det allt glesare mellan männen i bassängen ...

Matikainen har studerat film och scenografi vid Konstindustriella högskolan och gjort flera dokumentärer, bland annat om den finska musikern Jorma Kääriäinen och den ryska författaren Viktor Jerofejev.

– I mycket av det jag gjort har diskussionen liksom dragits mot kriget. Jag ville veta: Vad är grejen?

Han tror att kriget ständigt är närvarande hos finländarna ännu i dag för att det så ofta tystats ner.

– Kriget ligger ständigt på ytan. Mina far- och morföräldrar berättade ingenting. Nu måste vi berätta. Vi måste minnas bort kriget.

Inom krigsforskningens nya grenar hittade Matikainen en språngbräda för sitt projekt. I den nya forskningen står människornas upplevelse av kriget, och hur kriget påverkade samhället strukturellt, i fokus.

– Jag började läsa doktorsavhandlingar och forskning. Jag läste i två år.

Han tog del av fotografier, dagboksanteckningar, filmklipp och brev från krigstiden.

– Jag ville fokusera på människorna, deras miner, deras känslor. Först tänkte jag att det skulle vara svårt att hitta dessa känslor i till exempel gamla filmklipp från kriget. Men när du saktar ner tempot och tar bort bruset, då träder de fram.

Dokumentären Sota ja mielenrauha byggs upp av bildsegment, berättarröster och expertkommentarer. Soldaterna, många av dem för unga för att få rösta eller ens besöka en krog, får en röst. Kvinnorna som tjänade i kriget får en röst. Historiska händelser och detaljer får träda åt sidan.

– Själva kriget i sig har ju inte förtigits. Det har skrivits om kriget, gjorts många filmer. Men det finns nästan inget som behandlar det som hände i människorna, i deras inre.

Föråldrad psykiatri

I filmen används i någon mån religiös terminologi för att öppna upp soldaternas tillvaro. En av experterna, Ville Kivimäki, beskriver i filmen soldatens personliga upplevelse av att gå med i kriget som ett dop, en övergångsrit, som något som de som inte varit där inte heller kan förstå.

Det aktiva kriget, med anfall och försvar vid fronten, var lättare för männen att hantera än det ställningskrig som senare uppstod under Fortsättningskriget.

– Vid fronten hade kriget ett syfte, en rörelse. Men i skyttegravarna, i väntan på den egna döden eller på att något annat skulle hända, var det värre. Att bli kallad från fronten var också traumatiskt för många.

Depressioner var inte ovanliga. Inte heller krigsneuroser, som olika akuta stressymptom kallades. De som drabbades fick dra sig tillbaka och vila för en tid, de som mådde sämst skickades till krigssjukhusens psykiatriska avdelningar för att behandlas med föråldrade metoder.

– Kriget fick aldrig vara den primära förklaringen till männens psykiska problem. I stället ansågs problemen bero på ett medfött svagt psyke, säger Kivimäki.

Han berättar att många av männen vid fronten såg syner om sin egen eller sina vänners död. Andra fick visioner om att de skulle överleva.

När döden väl inträffat fick de anhöriga inte heller sörja ordentligt.

– Människornas personliga sorg överskuggades av fosterlandets öde, det var det som lyftes upp vid till exempel begravningarna.

Hans slutsats är att kriget varit mer traumatiserande för finländarna än vi tidigare förstått.

– Vi vet att vi har ett arv från veteranerna, men vi vet inte vad arvet består i, menar han.

Mardrömmarna kom efteråt

Regissören Matikainen berättar att arbetet med dokumentären var psykiskt tyngre än han först själv förstod.

– Jag har suttit så många timmar och läst så många brev, och det var så många öden som slutade så sorgligt. Jag har sett så många bilder på döda unga män.

Kopplingen till de egna far- och morföräldrarna, som drabbades av kriget, fanns ständigt där.

– Medan jag jobbade med dokumentären hade jag inga mardrömmar. Men så fort vi var klara kom de. Det mänskliga sinnet är nog en fascinerande sak, en omedveten skyddsmekanism hindrade den psykiska stressen under arbetets gång.

– De som var i kriget hade liknande upplevelser. Vid fronten klarade de sig, men när de kom hem kunde de drömma mardrömmar i tio år.

För dem som återvände från kriget var det många gånger svårt att påbörja ett vanligt liv igen. Hans egen morfar reagerade genom att bli överbeskyddande.

– Jag i min tur reagerade på hans försiktighet med äventyrslust och kanske överdriven oräddhet.

För finländarna överlag var det svårt att förhålla sig till krigsslutet. Finland var förlorare. Målet, att återta de förlorade områdena, hade inte uppnåtts. Och insikterna om Finlands kopplingar till nazisterna var svåra att bära.
Matikainen har djupa rötter i Karelen, i de delar Finland tvingades avstå från. Hur det gick till när hans släktingar evakuerades vet han just inget om.

– Ingen talade någonsin om det. Jag har besökt gravgården i Sordavala för att leta efter bekanta namn. Visst skulle det vara intressant att veta mer om det som hände dem.

Ett led i försöken att fylla i de kollektiva minnesluckorna är webbprojektet sotapolku.fi. Tack vare Matikainen finns nu en databas med över 95 000 stupade finländare på internet. Tjänsten är ännu inte klar, men en testversion finns redan online.

– Man kan leta fram personer och hitta information om dem. Man kan se hur deras kompanier färdades på kartan. Snart blir det också möjligt för privatpersoner att uppdatera sidan med den information om olika personer de har i till exempel sparade brev från krigstiden. Varje liten spillra av information kan vara av värde för någon annan.

Efter en tid ska också de 600 000 finländska män som överlevde kriget gå att hitta i databasen.

– Det är ett stort projekt. Ett projekt som måste göras, och som måste göras nu. Snart är de personer som har tillgång till den här informationen borta.

– Vi måste ”berätta bort” kriget.

Fattas oss något?

En av de fem experter som intervjuas i filmen är Juha Mälkki, överstelöjtnant och doktor i statsvetenskap. Han har doktorerat på vinterkriget och kan analysera kriget in i minsta detalj.

– Men när det kommer till den egna historien och min egen familj, när jag inte kan gömma mig bakom min doktorsavhandling, då blir det svårare, säger Mälkki.

Både hans morfar och farfar stred i kriget. Hans mamma skickades som krigsbarn till Sverige som 2-åring.

– Andra världskriget, med alla de trauman det medförde, stängde in sig själv i de finländska familjerna. Det har smultit samman med oss.

Nu är det dags att ta bladet från munnen.

– Det vi inte talade om med veteranerna – av respekt, av rädsla, av försiktighet – det bör vi prata om nu. Inte med dem, men med varandra.

Han säger att soldaternas känsloliv uppvisade stor variation.

– Vi kan inte veta hur kriget påverkade just våra släktingar.

Det kanske viktigaste frågan vi kan ställa oss är enligt Mälkki: fattas oss något? Den frågan bör vi tänka på när vi uppfostrar våra barn.

– Jag har tre barn. Jag frågar ständigt mig själv om jag lär dem att något fattas också dem?

Dokumentären Sota ja mielenrauha kan ses på bio.

Regi: Ari Matikainen

Procudent: Liisa Juntunen