Karin Erlandsson är tjänstledig från sitt journalistjobb och skriver på följande bok.

"Mitt huvud är sorgligare än böckerna"

författare. Karin Erlandsson skriver deckare – och går i kyrkan varje söndag. 3.3.2016 kl. 11:23

Efter att Karin Erlandsson blivit utbränd och repat sig insåg hon att hon måste skriva klar den roman hon jobbat på i femton år.
– Tydligen blir jag sjuk om jag inte skriver, tänkte jag.
– Det var en jättekris. Jag måste verkligen fundera på vad jag höll på med och vad som var meningen med mitt liv. Jag kom till att jag måste visa mig själv så mycket respekt att jag avslutar det här projektet. Hur det än går ska boken bli färdig, även om den inte blir utgiven.
Minkriket blev inte bara utgiven, den sålde också bra och fick fina recensioner. Nu, i början av mars, kommer Erlandssons andra bok, deckaren Missdåd. Samtidigt är hon tjänstledig från jobbet på tidningen Nya Åland för att skriva en tredje roman. Nu får hon vänja sig vid att kallas författare.
– Jag var på en fest där ingen kände mig. Och jag tänkte att målet med kvällen skulle vara att jag skulle kunna säga att jag är författare utan att darra och utan att skämta bort det. I och med att min andra roman kommer ut nu så är det klart att jag måste börja inse att jag kan kalla mig författare utan att börja skratta själv.

Orsaken till att hon skrev på sin debutroman så länge var att hon visste att boken skulle sluta med ett svek, men hon kunde inte komma på motiveringen till sveket.
– Jag behövde bli äldre och visare och gå igenom svåra saker för att komma på lösningen. Minkfarmarens fru drabbas av sekundär barnlöshet, och det låter hon gå ut över den existerande dottern. Vi lider också av sekundär barnlöshet, min man Fredrik och jag. Vi verkar inte kunna få fler biologiska barn. Jag förstod att den sorgen kan man bli galen av, och när jag kom på det gick det snabbt att skriva boken.
Den bok hon nu är aktuell med vågar hon inte säga så mycket om – förklarar man en deckare för mycket gissar läsarna snabbt vem som är mördaren.
– Det tog tid för mig att inse att deckaren handlar om sorg. Min man säger att jag skriver feel-bad-böcker, men själv tycker jag inte att mina böcker är så sorgliga. Mitt huvud är betydligt sorgligare än böckerna.
Deckaren utspelar sig i Österbotten, och som många romaner som utspelar sig där handlar den också om religion.
– Jag tror inte att man kan skriva om människor i Österbotten utan att förhålla sig till religion. I den här boken syns många former av kristenhet, både sådan som är god och sådan som är mindre god.

Karin Erlandsson är uppvuxen i Nykarleby, men hennes mamma kommer från Pargas och pappa från Pedersöre. Familjen talade inte dialekt hemma, och hon avundas dem som har dialekten som ett andra modersmål. Det finns en exakthet i dialekten som hon strävar efter trots att hon skriver på standardspråk.
– I Nykarleby var det bara min familj och familjen Klingenberg som inte pratade dialekt, säger hon och skrattar högt och länge. – Får man säga det?
Inte ens med kompisarna bytte hon någonsin till dialekt.
– Jag var så dum att jag inte fattade att man måste byta. Jag minns en incident från lågstadiet då läraren sa att nu ska alla börja prata standardsvenska i skolan. Och jag var en av de mest hysteriska: Å nej, hur ska vi klara av det! Min självbild var sådan att jag var som alla andra.
Karin Erlandsson är uppvuxen med en aktiv kristen tro.

Var är du med tron just nu? Du har säkert haft faser?
– Jo, jag har haft faser. Men nu ska jag säga något riktigt religiöst: Gud har inte haft faser med mig, säger hon.
I mars i fjol blev hon trött på att hon kallade sig kristen utan att ha tid att gå i kyrkan.
– Då tänkte jag att nu ska jag gå i kyrkan varje söndag i ett år, för jag tänkte att någon har ju uppenbarligen tänkt till där, det finns en dramaturgi under året … och så började jag gå varje söndag. Men nu är det så att man kan ju inte gå i kyrkan utan att bli påverkad. Så nu är jag jättereligiös!
– Jag trivs verkligen bra där i kyrkbänken om söndagarna. Man sitter där och ser sig omkring och undrar att var är den och den i dag då – vi är ju inte alltid så många på plats, säger hon, skrattar igen.
– Jag tycker faktiskt om det. Jag tycker nästan bäst om de här vardagssöndagarna, du vet, typ 45:e söndagen efter trefaldighet, då inget händer, utan vi får höra en halvinspirerad predikan om ett konstigt bibelställe. Dem tycker jag jättemycket om. Jag märker att vilken känsla jag än kommer med till kyrkan så visar bibeltexterna och psalmtexterna att någon redan varit med om samma sak. Det har till och med skrivits psalmer om barnlöshet eller andra stora sorger, jag kan komma dit med vilken känsla som helst och det finns till och med ritualer för den.

Medan hon skrev deckaren jobbade hon samtidigt på en bok om ett tungt och svårt ämne som tangerar upplevelser hennes goda vänner haft: berättelsen om ett barn som dör i cancer. Hon jobbade på böckerna parallellt under en period då hon hade ett arbetsstipendium på tre månader.
– Planen var att jag skulle skriva ”cancerboken”, som jag så muntert kallar den. Men jag måste möta så mycket av min egen sorg i den att jag skrev den måndag till onsdag, och i ren terapi skrev jag en deckare torsdag och fredag. Så känslan varje torsdag: Wohoo, jag får skriva deckare! Samtidigt som cancerboken var absolut nödvändig att skriva.
Den första varianten är klar nu, men den kräver oerhört mycket arbete eftersom den är så sorglig.
– Jag har inte klarat av att läsa den själv. Då kan man inte tro att någon annan ska vilja göra det heller. Men någon gång ska jag göra den klar.

Just nu jobbar Karin Erlandsson med den andra delen i deckartrilogin, som ska handla om mäns våld mot kvinnor, mot samhället och mot sig själva. Dessutom ska hon försöka skriva ett råmanus på en annan roman. Hon är en mycket strukturerad författare.
– Jag brukar räkna ut exakt hur många ord per dag jag måste skriva för att få texten klar enligt den tidtabell jag har. När jag skrev Minkriket skrev jag 1 000 ord per dag, i höst har jag skrivit 500. 500 ord tar en kvart, inte mer än så. Under den här stipendieperioden skriver jag 4 000 ord om dagen.
När hon skriver stannar hon inte upp och funderar, det gör hon senare, då hon redigerar.
– Jag jämför den första skrivfasen med diarré! Den tekniken fungerar för mig. Men det ska bli oändligt skönt att få koncentrera sig på att skriva på heltid. Det måste rimligtvis hända något med texterna då jag inte behöver fundera på jobbet. Det ska bli skönt att få bli uppslukad av mina egna världar.

Sofia Torvalds



äktenskap. – Jag känner en stor sorg över att de samkönade äktenskapen inte blir behandlade likvärdigt, men det är orimligt att vi präster ska bryta det löfte vi gett, säger Helene Liljeström. 6.10.2016 kl. 16:24

äktenskap. Börja förbereda för konkreta förändringar som gör det möjligt för prästerna att viga alla par som har rätt till vigsel enligt Finlands lag. Det vädjar Paulus församling i Helsingfors om till biskops- och kyrkomötet. 6.10.2016 kl. 15:59

präst. Vad händer när man går omkring på stan med prästkragen på? Vi frågade tio präster och fick tio spännande svar. 6.10.2016 kl. 10:57

religionsfrihet. Barnets rätt att välja sin åskådning förverkligas först när barnet har getts tillfälle att bli medveten om livsåskådningar, säger Sylvia Tast. 6.10.2016 kl. 10:21

profilen. Livet går inte att kontrollera, ändå frågor ofta människor som blivit sjuka vad de hade kunnat göra annorlunda. – Min uppgift som kristen läkare är att försöka hjälpa människor att lära sig leva med det som hänt. 6.10.2016 kl. 08:36

Bok. Teorin att Jesus levde sina ungdomsår i Indien broderas ut i Taavi Kassilas bok om Jesus tysta år. 6.10.2016 kl. 09:50

Regnbågsmässa. Biskop Guy Erwin från den amerikanska lutherska kyrkan ELCA:s Los Angeles-stift kommer att besöka Helsingfors i oktober. 3.10.2016 kl. 13:59

teater. Det är en berättelse om människor som har förlorat sin moraliska kompass snarare än sitt hopp, skriver Erika Rönngård om Wasa Teaters Mor Kurage och hennes barn. 30.9.2016 kl. 15:23

äktenskap. Biskopen var överraskande tydlig när han talade till stiftets alla präster: Följ kyrkans ordning, vig inte samkönade par. 28.9.2016 kl. 14:33

kyrkoherdeval. Monica Heikel-Nyberg, kaplan i Johannes församling, har återtagit sin ansökan till kyrkoherdetjänsten i Petrus församling. 28.9.2016 kl. 14:01

Borgå stift. Rekrytering, stiftsgeografi och äktenskaplagen stod på agendan när alla Svenskfinlands präster samlades i Åbo denna vecka. 28.9.2016 kl. 09:27

asylpolitik. Prästerna i Borgå stift uttrycker sin oro över hur asylsökande och papperslösa bemöts av myndigheterna. 27.9.2016 kl. 14:20

religion. Så svarade Karen Armstrong på den göteborgska taxichaufförens kommentar att religionerna är ansvariga för alla krig i världen. 27.9.2016 kl. 11:47

Kyrkpressen. Kyrkpressen utlokaliserar sin redaktion till Åbo för att kunna vara med när alla Svenskfinlands präster träffas i Åbo i veckan. 26.9.2016 kl. 13:02

profilen. När Håkan Sunnliden slår upp ögonen vet han inte om han är levande eller död. Av jeepen eller av medresenärerna syns inte ett spår. Jeepen har störtat ner i ravinen. 23.9.2016 kl. 13:45

delaktighet. Elisabeth Hästbacka har doktorerat i socialpolitik på temat delaktighet i samhället för personer med funktionsvariationer. Numera jobbar hon med tillgänglighetsfrågor och har sett vad också kyrkan kunde jobba på. Hon har en hälsning till alla förtroendevalda. 25.1.2023 kl. 15:21

ungdomens kyrkodagar. Vem är du? Johannes Winé är med i planeringsgruppen för Ungdomens kyrkodagar. – Det är ett evenemang som alltid har fått mig att komma tillbaka. 25.1.2023 kl. 10:00

Personligt. – För mig var det en andlig upplevelse att vara utbränd. Som tonåring kändes de vuxnas kristendom som ett skal utan känsla, säger Hanna Klingenberg, redaktör för teve-programmet Himlaliv. 24.1.2023 kl. 18:00

LUTHERFORSKNING. Medan Leif Erikson forskat i Luthers skrifter har han överraskats av att frälsningsvissheten förekommer i det mesta reformatorn skriver. 14.2.2023 kl. 09:00

OVAN I KYRKAN. Som barn gick jag i tant Signes söndagsskola. Där hade vi en sparbössa som vi idag kanske skulle uppfatta som rasistisk, för på den fanns gestalten av ett svart barn som knäböjde och nickade tacksamt med huvudet varje gång det sattes en slant i sparbössan. 14.2.2023 kl. 09:07