Det är ganska exakt två år sedan Johanna Almark Mannila med familj flyttade in i vaktmästarbostaden i ungdomsföreningshuset Logen i Gröndal, Esbo.
– Vi behövde någonstans att bo. Och fick en konsertsal på köpet, berättar Almark Mannila.
Flytten blev upptakten till en lång räcka konserter, nästan en varje månad, i ungdomslokalens lite nedgångna festsal.
Konsertserien fick namnet ”Logen – the living room”: det levande rummet.
– Jag kan inte säga att jag på förhand visste vart jag var på väg, men nu i efterhand upplever jag att det här varit min verkliga musikakademi. Jag har aktivt tagit reda på vilken slags musik det är jag vill finnas i, vilken musik jag känner så starkt för att jag måste dela den.
Logen ligger inbäddad i en frisk tallskog alldeles intill ringväg två i Esbo. Byggnaden är i tiderna antagligen dittransporterad från Österbotten och kan ursprungligen ha använts som just en loge.
– En loge är det utrymme invid ladugården där otröskad säd förvarades, det ställe där vetet och agnarna inte är åtskilda. Det är en oerhört vacker bild.
Kungstanken med konserterna har varit att sudda ut gränsen mellan artist och publik.
– Publiken har fått delta. Jag vill frångå stjärnkulten där solisten är upplyst och publiken sitter i mörker.
Inget korn faller emellan
Efter att ha läst Logens historik och sett hur viktig körsången varit för ungdomsföreningen gick Almark Mannila ut med en kallelse: Kom med och sjung! Trettio personer kom på första övningen och en damkör föddes. Efter två år finns en kärntrupp på ungefär 15 personer kvar. De har sjungit allt från fransk romantik till barnmusik och jazz. Händel och Vivaldi har fått stort utrymme och den senare har de sjungit både på originalspråk och på svenska.
En av kvinnorna i kören visste berätta att golvet i en loge gjordes med största omsorg, för att inte ett enda korn skulle falla emellan.
– Då blev himmelsbilden ännu starkare för mig: ingen ska gå förlorad. Jag försöker inte frälsa människor med min ambition att föra amatörer och yrkesmusiker samman, men till viss grad upplever jag att det jag velat göra har förverkligats.
Till konceptet hör också att låta barnen vara med. Som mamma till sex barn, som gått och går i hemskola, vet hon vad hon talar om.
– Jag för en ständig balansgång mellan att låta barnen vara med och att behöva få jobba ostört. Men min tanke är att barn måste kunna vara med utan att allt fokus läggs på dem. Men jag är ingen ängel som hela tiden vill dela med mig. Jag är ambitiös och ibland måste jag få jobba utan att någon stör mig.
Under de senaste tre åren har hon vuxit i sitt konstnärskap. Hon berättar att musikerskapet legat på hyllan under många år som småbarnsmamma.
– Rösten var inte lika benägen att vara följsam, jag sjöng inte automatiskt rent och rösten blev snabbt trött.
Hon läste allt hon kom över om sångteknik och övade, övade, övade. Med hjälp av röstpedagoger hittade hon slutligen rätt.
– Jag har fått tillbaka med råge. Min beslutsamhet gav enorm utdelning efter några år. Mycket handlade om att komma tillbaka till barnets enkla röst.
Hon plockade i samma veva upp violinen och har tränat upp fingerfärdigheten och övat teknik.
Jul på logen
På första advent släpptes julskivan Johannas jul på logen och Logens festsal fylldes igen en gång av musik. Många fler stora konserter lär hon inte ska ordna på just Logen. Planerna på att riva ungdomsföreningshuset är långtgångna.
– Skivan har med det här huset att göra. Jag ville ta fasta på en utdöende tradition, nu när huset snart försvinner. Logen tillhör en gammal förening med en stark tradition av sång och i synnerhet körsång. Vad blev av den traditionen?
Almark Mannila har velat ta vara på de gamla traditionella sångerna. Hon har plockat in verser som inte brukar sjungas och har gått tillbaka till originalspråkdräkt. Det handlar om traditionell musik, men arrangemangen är ofta överraskande.
– Jag har valt sådana låtar min mamma hämtade med sig från sitt Närpes, de julsånger hon sjöng på 1920-talet, inpackad i fårskinnsfällar på väg till julottan i släde.
Det är inte en sakral skiva, men ändå är den starkt andlig, menar Almark Mannila.
– Arrangemangen har en viss evighetsfaktor. Jag tänker på de tonlandskap jag stannar upp vid ibland. Det är också en livsnära blandning av både polskor, staffansvisor, Ave Maria och O helga natt.
Vid skivsläppet, som hon kallar för en regelrätt allsångskonsert med solistiska inslag, fick folk sjunga med så mycket de ville och kunde.
– Det var ingen skillnad om det var en enkel julsång eller O helga natt i en hög tonart. Publiken sjöng med och tyckte det var roligt. Vid ett tillfälle insåg jag att vi inte längre visste vem det var som sjöng för vem, om fokus låg på kören, orkestern eller publiken.
Hon tror att det är ett djupt mänskligt behov att dela byagemenskap, samlas kring lägerelden, träffas för att sjunga. Det behovet försvinner ingenstans trots att den snabba underhållningen på mobilen och datorn blivit så lättillgänglig.
– Jag tror att gemenskapen är på väg tillbaka. Grundbehovet, att komma samman för en musikalisk upplevelse, sitter ganska starkt.
