Maja är en kvinna som levde på 1800-talet och som var hårt utsatt för livets prövningar. Hon klarade sig genom dem med hjälp av en inre styrka som jag tror grundar sig mycket i hennes andlighet, säger Emma Klingenberg när vi träffas i Åbo.
Hon bär en mörk kappa och en stor vit sjal. Över axeln hänger en lurvig svans av fastlimmat löshår, i samma nyans som hennes eget hår. När Emma Klingenberg talar är Jakobstadssvenskan nära till hands, lika nära som Majas repliker som dyker upp då och då under intervjun.
Trots att hon jobbat som skådespelare i tio år är det här första gången hon använder sin dialekt i en stor uppsättning.
Pjäsen på ÅST är uppbyggd kring bilder, samtidigt som det pyr en stor andlighet ur Maja. Den här kombinationen blir stark när den möter en publik som är svältnärd på andlighet.
– Jag upplever att andligheten är en bristvara i samhället i dag.
– Det är oerhört om vi genom teatern kan beröra det rummet i människan som finns bortom kroppen och definitionen. Då känner jag att jag gör nytta.
Emma Klingenberg ser på andlighet som något medfött, något hon ser också i sina barn.
– Det syns i hur lyhörda de är när de lyssnar både inåt och utåt. De har ett accepterande sätt. Jag funderar mycket på hur man kan bevara det rummet.
Hur gör man det?
– Jag har inget svar egentligen, bara att det borde uppstå en kärleksrevolution på något sätt. Det rummet vi alla har är bränsle till medmänsklighet. Om vi bara kan vistas i det och se det som en kärleksfull kraft så tror jag att vi är på god väg.
Emma Klingenberg är uppväxt i en kristen kontext som hjälpte henne hitta sitt andliga rum.
– Man kan säga att jag fått mina verktyg därifrån. Bönerna bär jag fortfarande med mig.
Och barnens andliga rum, hur förvaltar man det?
– Jag försöker diskutera det med barnen, att man är del av ett större sammanhang, att vi alla sitter ihop på ett större sätt. Det är en väldigt behaglig känsla att kunna hämta kraft ur den samhörigheten.
Läs hela intervjun med Emma Klingenberg i papperstidningen 42/2015.
