Telefonen och e-posten går het hos David Thurfjell. Än är det religionskritiska sekulärhumanister som tar kontakt, än är det människor som jobbar i kyrkan. ”Kan du komma till oss och föreläsa om din nya bok?” Thurfjell är den svenska religionshistorikern som i somras gav ut boken Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen.
– Boken har väckt intresse bland både övertygade ateister och hängivet kristna. Det är för att den handlar om en grupp som befinner sig mellan de här två positionerna. Det är som ett slags kamp om själarna – både kyrkan och sekulära humanister kan göra anspråk på att ”det här är vår grupp”.
Det gudlösa folket handlar alltså om den stora grupp svenskar som firar jul och påsk, tycker att söndagen är den lugnaste dagen i veckan, döper sina barn till Lukas och Anna, gifter sig och blir begravda i kyrkan och till och med kanske ber till Jesus någon gång då och då. Men som aldrig skulle få för sig att kalla sig själv för kristna.
Thurfjell har gjort hundra djupintervjuer med slumpmässigt utvalda svenskar och det är dessa intervjuer han utgått från när han skrivit boken. Men som den religionshistoriker han är riktar han först blicken bakåt i ett försök att beskriva varför situationen ser ut som den gör.
– Det finns mycket som talar för att den utbredda bilden av det svenska samhället som avkristnat och sekulariserat är betydligt överdriven.
Att förstå ordet kristen
Hur förstås kristendomen i dag? Thurfjell gör ett försök att förklara att många, kanske de flesta, uppfattar kristendomen som teistiska dogmer, riter, en morallära och organiserad gruppsamvaro i kyrkan. De som inte aktivt deltar i samvaron, utför riterna eller försanthåller trossatserna har svårt att kalla sig för kristna.
– Men tidigare i vår historia förstods kristendom som mycket mer än en samling ceremonier och dogmatiska försanthållanden.
– Förståelsen av vad ordet kristen betyder har i vårt sätt att tänka och kategorisera förskjutits från att ha varit brett och inkluderande till att bli snävt och exkluderande, menar Thurfjell.
Och vad beror det på? För att göra en lång historia kort kunde man säga att det har att göra med den svenska kristenhetens inre spänningar och dess möte med moderniteten och den framväxande vänsterrörelsen under 1900-talet.
– Angripen av väckelsekristendomen och dess snäva kristendomsförståelse å ena sidan, och av sekulära debattörer med liten känslighet för inomkristna variationer å den andra, samt internt djupt kluven i fråga om kyrkosyn, förmådde inte statskyrkan upprätthålla ett inklusivt kristendomsbegrepp i de breda folklagren. Paradoxalt nog har väckelsekristendomen och vänstersekularismen gjort gemensam sak i denna utveckling.
Så lanserades och upprätthölls den förståelse om kristendomen som en identitet förbehållen de innerligt engagerade som tror på vissa saker.
– I den här debatten har Svenska kyrkans upplysningsteologer och folkkyrkoivrare inte lyckats göra sina röster hörda. Det har uppstått ett språkligt vakuum. 70 procent av svenskarna har inget ord att sätta på sig själva. Vad är det de är om de inte är sekulära humanister eller ateister men inte heller kristna? De jag talat med säger: ”Jag är ateist, men å andra sidan tror jag ...” Eller: ”Jag tror på något, men är inte kristen.” De famlar efter språkliga uttryck.
I den vevan har buddhismen blivit ett ord de kan ta till.
– Många säger: ”Tja, jag är inte religiös men jag tycker om att vara i naturen. Jag tror på något, jag är nog lite mer buddhist.”
– Den personen vet inget om buddhistisk historia eller lära. Men buddhist är ett ord som känns som att det passar.
Skev självbild
David Thurfjell försöker visa hur kristendomen trots det här finns kvar kulturellt på område efter område.
– Det är inte min sak att få folk att säga att de är kristna. Däremot kan jag se ett problem i att man känner igen religion hos andra men inte hos sig själv.
Muslimer som bär sjal och firar muslimska högtider, ger sina barn muslimska namn och äter halalkött känns lätt igen som ett uttryck för religion.
– Men när vi själva firar kristna högtider, döper våra barn och gifter oss, då uppfattar vi inte att det är samma sak. Den skeva självbilden skapar gränser mot andra grupper av människor, och det kan vara problematiskt.
Även om Thurfjell säger att bilden av att svenskarnas religiositet inte förändrats så radikalt under det senaste seklet som många vill låta förstå (1910 gick 5 procent av befolkningen i kyrkan, jämfört med 2 procent i dag) så talar han ändå i termer av kristet och postkristet.
– Jag har upplevt övergången från kristet till postkristet i mitt eget liv. När jag var liten gick vi i kyrkan ibland, bad bordsbön. Men så slutade vi med det. Vi läste julevangeliet på julen, men inte heller det gör vi längre.
Både hans farfar och morfar var pastorer inom EFS, en stor inomkyrklig väckelserörelse i Sverige.
– Min farfar var missionär i Indien. Han åkte ut med ansatsen att ”här kommer vi ödmjuka tjänare och ska rädda de här människorna”.
Thurfjell försöker sätta fingret på de subtila aspekter av luthersk kristendom som lever kvar. Han tar sin farfars inställning som ett exempel.
– I vår lutherska kultur finns ett slags arv av kombinationen av utvaldhet och ödmjukhet. Det är ett slags ödmjukhetsideal som kombineras med vetskapen om att man tillhör den frälsta skaran. Om man ser på svensk medelklass i dag så är ju det här något som lever kvar. Man är självklart för mångkulturalism, tycker att det är fint med religionsmöten men har samtidigt en känsla av att det är vår typ av samhällslösning som är bäst i världen. Man är öppen för alla men vet samtidigt bäst själv.
Finns det något som tyder på att svenskarna kommer att vakna upp ur den kollektiva minnesförlust du beskriver?
– Dels tror jag att medvetenheten om det lutherska arvet kommer att bli mindre och mindre. Historiemedvetenhet är inget tungt ämne just nu. Men samtidigt tror jag att det kommer att bli vanligare att man börjar identifiera sig som kulturellt kristen, som en följd av närvaron av andra religioner.
– Men jag tror också att det stora intresset för min bok är ett uttryck för att det ligger i tiden att tänka på de här sakerna. Vi forskare vill ju gärna tro att vi är självständiga oberoende observatörer. Men det är vi inte, så fungerar det inte med filosofi och tanke. Det är som mode. Man känner för att köpa en viss sorts jacka, och efter en stund märker man att alla har samma slags jacka.
Ett kapitel i boken bär titeln Varför känns det lite pinsamt att vara kristen? Du skriver att mera radikala religiösa avvikelser inte är lika pinsamma. Varför det?
– Pinsamt blir det när man gör en mindre avvikelse mot sin egen grupps sociala koder. Också de kristna mainstreamsvenskarna identifierar sig med en sekulär kultur. Det är de små avvikelserna som känns pinsamma. Om man är italiensk katolik, då är det en annan sak. Det pinsamma kommer av att man är så nära det sekulära.
Tillbaka till början, hur ser du på sekulärhumanisternas och Svenska kyrkans ”kamp” om de postkristna svenskarna?
– Humanistiska föreningen är en liten grupp med 4 000 medlemmar. Jag tror att det finns en marknad för en mjukare humanistisk religion som inte polariserar mot kyrka och tro hela tiden.
– Sedan är det ett faktum att sekulärhumanisterna känner frustration över Svenska kyrkans vaghet. De kan inte greppa den kulturbetonade framtoningen med inslag av mystik.
Thurfjell säger att Svenska kyrkan i sin tur inte nog lyft fram de teologiska argumenten för den öppna kulturinriktade hållningen.
– Det finns olika lutherska argument för den: Tron är inte en gärning; man behöver inte tro så starkt för att få del av nåden; alla är välkomna. Svenska kyrkan har en teologisk bas för det de gör och de kunde bli bättre på att uttrycka den.
