Den hemska farhågan om framtida lidande

ångest. Varför har vi ångest? Är det en gåva eller en förbannelse? Kyrkpressens redaktör Sofia Torvalds läste en strålande bok om ångest och slöt fred med sin egen. 2.9.2015 kl. 00:00

Jag blev flygrädd efter en klassresa till Italien i gymnasiet. I mina minnen störtdyker planet. Folk skriker, kräks i papperspåsar som går sönder, röker trots att det är förbjudet att röka. Jag är livrädd, men vi klarar oss.
Sedan dess har jag känt starkt obehag för att flyga. Jag noterar minsta lilla ljud, minsta lilla darrning i den ihåliga plåtkroppen. Jag misstänker konstant att något är fel, att det kanske luktar rök. Det värsta är att jag inte kan kliva av när jag vill.

I vintras gick jag på fest och träffade ett par, en journalist och en läkare, som gick i gymnasiet med mig och satt på det där planet som åkte genom åskmoln på väg hem från Italien.

– Minns ni inte? undrade jag. Minns ni inte hur hemskt det var?

De gjorde sitt bästa, de försökte verkligen. Kanske var det lite luftgropar under den flygningen? Men nej, hur de än försökte kunde de inte framkalla samma bilder som jag bär på: kaoset, rädslan, känslan av att störta. Varför? Efter att ha läst Scott Stossels bok My Age of Anxiety förstår jag äntligen. Jag läser och skrattar, gråter, känner igen mig och upplever någon sorts glädje och triumf över att det finns så många som är så rädda och över att rädslan kanske för med sig förmåner, liksom den grekiska hjälten Filoktetes variga fot hörde ihop med att han var strålande på bågskytte.

Jag tvingar min man att läsa boken för att han ska förstå mig bättre. Han läser och säger att den är mycket intressant, mycket välskriven, men irriterande.

– Varför kan ni inte bara ta er i kragen?

Ja, det är frågan. Varför kan vi inte bara ta oss i kragen?

Scott Stossels bok om ångest börjar med en scen från hans eget bröllop. Han svettas så att han ser ut att ha varit i duschen, hans ben skakar så att han måste stöda sig på sin blivande hustru, han mår illa, han känner sig svimfärdig, men framför allt känner han förlamande ångest: han är rädd för att dö, han är rädd för hur upprörda alla gästerna måste vara, hur de måste tänka att han – ett vrak! – aldrig kan vara värd den kvinna han ska gifta sig med. Till och med prästen tittar på honom med fasa, mimar ett ljudlöst ”är du okej?”. Vad kan man svara på det? Jo, jag är okej. Kan jag bara få gifta mig snabbt?

Han berättar om sin barndom, om den judiska faderns fixation vid Förintelsen, om den neurotiska, otrygga modern, om terapisessionerna som började i barndomen och pågått sedan dess, om medicineringen som också den började i barndomen och pågått sedan dess, om alla piller han testat, om meditation och bön och sprit. Han beskriver den exakta cocktail som krävs för att han ska kunna föreläsa (han är en framgångsrik journalist och författare), precis hur många piller och drinkar som krävs för att han ska klara av att kliva upp på en scen och tala inför publik.
Jag har läst en del om ångest i mina dagar. Texterna har oftast varit skrivna antingen av experter eller uppgivna offer. Det som är så fräscht med Stossel är att han egentligen aldrig blir riktigt uppgiven. Hans ångest började tidigt och behandlades tidigt, ändå har den varit svår och långvarig. Men medan han kämpat med rädslor, fobier och ångestens otaliga fysiska manifestationer har han samtidigt skaffat sig utbildning och jobb, bildat familj och levt det liv han längtat efter, så gott det varit möjligt.

Här finns inget ”före” och ”efter”, ingen omvändelsescen, ingen frälsning. I stället en daglig kamp, ett dagligt övervinnande av frestelsen att stänga in sig i hemmet och aldrig mer gå ut.
En fjärdedel av amerikanerna har i något skede av sitt liv kämpat med svår ångest. Forskarna och läkarna betraktar i dag ångest som en psykets diabetes: en besvärlig åkomma som man med rätt livsstil och medicinering kan lära sig att leva med.

Ångest har behandlats på olika sätt under århundradenas lopp. I dag utgår den behandling som finns att tillgå från olika antaganden, som sedan resulterar i olika behandlingar. Ett psykoanalytiskt antagande är att det är bortträngda tankar eller inre psykiska konflikter som leder till ångest. Beteendevetare antar att ångesten är inlärd (jag lärde mig till exempel under klassresan till Italien att vara rädd för att flyga). Den biomedicinska behandlingen utgår från att ångesten har att göra med hur olika delar av hjärnan fungerar och att våra gener påverkar hur till exempel vår amygdala reagerar eller olika signalsubstanser fungerar. Det finns också ett mer existentiellt sätt att se på ångest: vad inbär ångesten, vad är dess mening?

Ångest, som den definieras av Stossels terapeut, ångestexperten Dr W., är detta: ”En förväntan om framtida lidande, en skräckslagen förväntan om en katastrof som är omöjlig att bära och som omöjligt kan förebyggas.”
Dr W. tror att roten till ångest nästan alltid är en existentiell kris gällande frågor som dessa: Att vi blir gamla, att vi kommer att dö, att vi kommer att förlora människor vi älskar, att vi kommer att råka ut för professionella motgångar som skakar vår självbild, att vi måste kämpa för att hitta en mening med våra liv, att vi måste göra kompromisser mellan vår personliga frihet och det som våra relationer eller samhället kräver av oss.
Stossel själv lutar mer åt de kemiska, genetiska förklaringarna. Ändå, känner han, har han med åren börjat acceptera tanken att ångesten kan vara ett sätt att skydda psyket mot sorg eller smärta.
Men varför, undrar han, känns då ångesten så mycket värre än smärtan?

Bön och meditation skyddar mot stress och ångest. Det finns mycket forskning om det här. Om ångest är ett existentiellt sjukdomstillstånd kanske vården består i att hitta svaren på de mest skrämmande frågorna: döden, meningen, allt det.
Också Stossel har försökt gå den vägen, försökt be, sökt sig till kyrkor. Men han kom ingenvart.
Själv känner jag både grundtrygga och grundångestfyllda kristna. Jag vet också att min egen tro är präglad av min tendens att bli orolig och ångestfylld. Kanske rent av så att jag inte skulle tro om jag inte var så orolig?
Samtidigt: då skulle jag ju inte vara jag. Jag vet att det finns de som fnyser åt människor som jag: jagade till korset av sina egna rädslor. De tycker att det vore mycket mer trovärdigt om man blev troende efter grundlig analys och logisk argumentation. Själv tycker jag att det faktum att bön kan lindra ångest är ett mirakel som borde få alla att bli troende.

Stossel lider av en mängd fobier. Den kanske värsta är rädslan för att kräkas. Hans skildring av terapin mot kräkfobi är obetalbar. Olyckligtvis är han ett svårt fall – fobin kvarstår – men just för att han är ett så svårt fall kan han sila forskning och fakta genom det självgenomlevda så att man bara inte kan sluta läsa.
Han skriver om sin oroliga mage och samtidigt om hur vi reagerar på stress, om hur en del av oss reagerar snabbare, och på lindrigare stress, än andra. Han skriver om rädsla för att uppträda offentligt, om separationsångest och om hur han fylls av euforisk handlingskraft då hans hus drabbas av en tornado och hans liv äntligen blir farligt på riktigt. Han skriver också att neurotiker ofta är mycket duktiga arbetstagare.

Han skriver om mediciner, terapier, ångestens historia och ångestforskning.
Så vad hjälper det mig att veta att ångestfyllda människor ofta har mer magproblem, är mer smärtkänsliga och lättare har en känsla av bristande livskontroll än andra? Vad hjälper det mig att veta att Charles Darwin var lamslagen av rädslor och magbesvär och att Mahatma Gandhi var livrädd för att tala offentligt?
Vad hjälper det mig att veta att människor med social fobi verkar ha en överutvecklad förmåga att läsa av arga ansikten, och att den förmågan antagligen utvecklats för att den lett till sociala fördelar?
Å, det hjälper en hel del. Det handlar om hur man ser på sin ångest. Är den en sjukdom, en svaghet, en förbannelse? Eller en förmåga som gått överstyr, något i grunden positivt som hos individen framkallar lidande men kanske också fördelar? Ångestfyllda människor är i allmänhet mer intelligenta än icke-ångestfyllda människor. Ångesten föds ur förmågan att leva sig in i möjliga framtidsscenarier.
En gåva och en förbannelse. Den ångestfyllda är fågeln som får flocken att lyfta när ett rovdjur närmar sig. Det är tungt för den fågeln, men för flocken är det bra.

Tillbaka till den ursprungliga frågan: Kan vi inte bara ta oss i kragen?
Vår förmåga att klara av stress bestäms bland annat av hurdana mängder olika signalsubstanser vi har i vår hjärna, mycket av detta avgjordes i befruktningsögonblicket och är inget vi kan göra något åt själva.
Visst kan vi ta oss i kragen, men kanske inte på det sätt som den som sällan har ångest tror. Vi kan leva ett liv i bön och undvika stress. Vi kan äta medicin när det blir riktigt illa och vara mycket rädda men ändå göra det mesta vi drömmer om.

Kierkegaard menade att det finns något som är värre än att känna hopplöshet och ångest och det är att vara hopplöst ångestfylld utan att veta om det. Att bedöva sig med livet och allt dess goda är att förlora sin själ.
Och dessutom: kommer en verklig fara lugnar sig de flesta neurotiker. Det är en lättnad att äntligen få vara rädd på riktigt tillsammans med alla andra.


Scott Stossel: My Age of Anxiety. Fear, Hope, Dread, and the Search for Peace of Mind.
Vintage Books 2013.

Sofia Torvalds



Kolumn. ”En liten, söt flicka som du borde inte ha sådana där bilringar om magen”, sa min härliga släkting åt mig i bastun när jag var kanske tio år. Ett bra exempel på hur vuxna tar sig rätt att kommentera barns kroppar vitt och brett. Släktingen är död sedan länge, men jag minns förstås för alltid hennes ord. 24.3.2026 kl. 15:31

DÖDEN. Heidi Skaag-Isaksson har gått en kurs i att vara medmänniska vid livets slut. – På något sätt har kursen gett mig större trygghet inför döden, säger hon. 20.3.2026 kl. 16:11

JAKOBSTADS SVENSKA FÖRSAMLING. Den 17 maj blir det kyrkoherdeval i Jakobstad församling. Församlingsmedlemmarna får säga sitt vid valurnorna. 18.3.2026 kl. 15:08

LUTHERSK FRIKYRKA. Han är 34 år och leder från i höst den växande, lilla Lutherska kyrkan i Norge och på Island. 20.3.2026 kl. 08:51

Personligt. När han var ung var Johannes Westö fotbollsspelare. Som nittonåring visste han att den person han var ägnad att bli inte fanns i fotbollsvärlden. Idag är han präst och skriver musik. – Bara tanken att en människa som Jesus existerat gjorde något med mig när jag behövde det som mest. 18.3.2026 kl. 13:40

MEDLEMMAR. Dopsiffrorna i 24 församlingar var år 2025 högre än året innan och kurvan för dem som lämnar kyrkan planar ut. Det är ljuspunkter. Men i stort tappar den evangelisk-lutherska kyrkan, liksom också svenska Borgå stift, fortfarande många medlemmar i statistiken. 17.3.2026 kl. 19:00

IRAN. USA och Israel angriper olika mål i Iran. Men för många i landet är det ett önskvärt krig. Ayatollahregimen har fört så mycket förtryck med sig att de vill se den falla. Pingstpastorn och politikern Mohammad Modaber i Helsingfors drömmer ofta. Då är han nästan alltid i sitt hemland Iran. 16.3.2026 kl. 20:00

Övergrepp. Sexuella övergrepp är vanligare än vad många tror, och även barn drabbas. Jenny Björkström ägnar sitt arbetsliv åt att ge offren rättvisa, tidigare som polis, nu som psykolog. – Det finns något i mig som vill se till de som är mest utsatta, säger hon. 16.3.2026 kl. 11:15

SAMARBETSPROBLEM. En färsk utredning ligger hos domkapitlen i Borgå och Esbo stift. Församlingsdelningen för 26 år sedan har långa spår. 6.3.2026 kl. 21:59

val. Kyrkoherdetjänsten i Sibbo svenska församling har inom utsatt tid sökts av två kandidater. 6.3.2026 kl. 13:20

tro. Finlandiaprisvinnaren Sirpa Kähkönen växte upp med ett kristet och socialistiskt arv att offra sig för att göra världen bättre för sin nästa. Men på sin tid belönades det inte. 5.3.2026 kl. 19:00

Bok. De här kommentarerna från sina elever har fått Krister Lillas att börja skriva fantasyböcker med Amanda Öhberg Dias som illustratör. De vill väcka läslusten genom fantasivärld. 4.3.2026 kl. 20:08

LEGO. Utanför kyrkan går ett fotgängarstråk, och där, vid fönstret, knäböjer barnen och kikar in. Här finns staden Grankulla – men i lego! ”Det är byggt av någon konstnär”, går ryktet bland barnen. Men byggare är prästen, forskaren och legofantasten Kari Kuula. 4.3.2026 kl. 19:41

drogmissbruk. Karl Peltonen har under de senaste sju åren haft både penthouse på Malta och sovit i kartonger i parkeringshallar. Nu är han erfarenhetsexpert för rusvårdsföreningen Kran. Och ser det finlandssvenska dolda missbruket under ytan. 3.3.2026 kl. 10:00

domkapitlet. Domkapitlet valde idag vid ett extrainsatt sammanträde Jessica Emaus till ny stiftssekreterare för församlingsdiakoni vid domkapitlet. 4.3.2026 kl. 15:16

Kolumn. ”En liten, söt flicka som du borde inte ha sådana där bilringar om magen”, sa min härliga släkting åt mig i bastun när jag var kanske tio år. Ett bra exempel på hur vuxna tar sig rätt att kommentera barns kroppar vitt och brett. Släktingen är död sedan länge, men jag minns förstås för alltid hennes ord. 24.3.2026 kl. 15:31

DÖDEN. Heidi Skaag-Isaksson har gått en kurs i att vara medmänniska vid livets slut. – På något sätt har kursen gett mig större trygghet inför döden, säger hon. 20.3.2026 kl. 16:11

JAKOBSTADS SVENSKA FÖRSAMLING. Den 17 maj blir det kyrkoherdeval i Jakobstad församling. Församlingsmedlemmarna får säga sitt vid valurnorna. 18.3.2026 kl. 15:08

LUTHERSK FRIKYRKA. Han är 34 år och leder från i höst den växande, lilla Lutherska kyrkan i Norge och på Island. 20.3.2026 kl. 08:51

Personligt. När han var ung var Johannes Westö fotbollsspelare. Som nittonåring visste han att den person han var ägnad att bli inte fanns i fotbollsvärlden. Idag är han präst och skriver musik. – Bara tanken att en människa som Jesus existerat gjorde något med mig när jag behövde det som mest. 18.3.2026 kl. 13:40