Har dialekten en plats i vår kyrka?

Dialekter är livskraftiga och uttrycksfulla och ett modersmål för många i Svenskfinland. Men en intressant fråga är om det finns områden där dialekten inte är lika användbar, exempelvis i en kyrklig sfär som av tradition varit standardsvensk.
Faktum är att dialekten verkar kunna täcka in också det kyrkliga området.
– Jag tror att människor tidigare var mycket trygga i sin religion och därför förekommer exempelvis en hel del ordvändningar och vitsar som har med religionen att göra. Livets fester, såsom dop och begravningar, har det alltid funnits ett stort intresse för bland dem som samlat in dialekter, säger dialektforskare Caroline Sandström på Institutet för de inhemska språken.

Många belägg

Det finns otaliga dialektala sammansättningar med exempelvis ordet präst i dialektordbokens register. Den tryckta delen av Ordbok över Finlands svenska folkmål har nått fram till ”och”, så präst ingår i otryckt och icke kontrollerat material. Man hittar dialektala varianter av allt från präst-loppor och präst-kaffe till präst-särk och präst-år (se faktaruta). Andra ord som det finns mycket uppgifter om är exempelvis begravning, läsförhör och skriftskola.
Många gånger finns det nedvärderande eller sexuella antydningar i sammansättningar med religiöst kopplade ord. En förklaring är att det alltid har funnits ett behov av att dra ner företeelser där makt och överhet har en dominerande ställning, att göra högt till lågt konstaterar Sandström. Om makten utsätts för humor blir den mera hanterbar.
– Vi tar in alla ord som klarar källkritiken och har tillräckligt många belägg. Ingenting är för högt eller för lågt för dialektordboken.

Heltäckande material

På Institutet för de inhemska språken pågår ett omfattande jobb med att färdigställa den finlandssvenska dialekt-ordboken, som numera delvis också finns på nätet. Caroline Sandström berättar att det är ett fantastiskt heltäckande material som dialektordboken bygger på. Exempel ur traditionella dialekter som talats fram till 1920- och 1930-talen har på olika sätt samlats in. Det var vanligt att studenter rörde sig ute i bygderna och samlade in dialektalt material genom att lyssna, observera eller använda frågeformulär. Helst skulle de själva vara från orten för att få ett så pålitligt material som möjligt, men undantag från den regeln finns förstås också.
– Husbygge, fiske och säljakt är något överrepresenterade när det gäller dialektala belägg. Däremot är ofta kvinnliga sysslor såsom sömnad sämre beskrivna, mycket beroende på att insamlarna för det mesta var män.
Också nyare teknik som bland annat innefattar skördetröskor har färre dialektala ord och beskrivningar.
Stadsmålen är tyvärr också underrepresenterade, konstaterar Sandström, eftersom målsättningen främst var att kartlägga landsbygdsmål. Dessutom måste man räkna med att det finns mer insamlat material från rika bondgårdar än från fattiga kojor.

Översatta bibeltexter

Caroline Sandström visar utdrag ur ”Den förlorade sonen” och ”Bröllopet i Kana” på Vörådialekt, gjorda på 1880- och 1890-talet. Och ett imponerande material som omfattar 1–3 Mosebok finns på Nagumål.
– Men de här översättningarna är i första hand gjorda för att språkvetare ska få en sammanhängande text på dialekt, inte för att aktivt användas i kyrkliga sammanhang, påpekar hon.
Bibelns texter var allmänt välkända och lämpade sig därför för översättning till dialekt.
– Men i språkligt hänseende var de kanske mindre lyckade att översätta eftersom det kan ha varit svårt att frigöra sig från den inövade och dominerande standardsvenska varianten.

Dialektacceptans

Är det mer accepterat i dag att föra in dialekt i standardsvenska sammanhang?
– Absolut! Det hänger mycket ihop med strävandet på 1960- och 1970-talet att ge dialekterna en rättmätig plats. Där har Lars Huldén varit en viktig kraft. Han har skrivit lyrik på dialekt och alltid varit mycket mån om att den måste sitta rätt i munnen.
Hans översättning av julevangeliet till Munsaladialekt kanske också är bekant för många vid det här laget.
Dialekten är de facto många finlandssvenskars modersmål och man räknar med att det finns drygt 80 dialektsocknar i Svenskfinland.
– Dialekten är ingen slarvig avart av svenskan.
Caroline Sandström säger vidare att det finns dialektforskare som ser standardsvenskan som en fiende, men hon hör inte till dem.

– Standardsvenskan ger oss inträde till en ny värld.

Mässa på dialekt?

Dialekten har hittills mest använts som en krydda under mässor och gudstjänster, där vissa utvalda texter framförts på dialekt. Men kan man tänka sig en komplett dialektmässa?
– Jag tror det, säger Caroline Sandström. Men det skulle kräva mycket förberedelse och att man gör det genomtänkt. Överlag är det viktigt för mig när jag går i kyrkan att märka att prästen har förberett sig bra.
I en sådan mässa skulle det handla om att få in dialekten som ett känslospråk.
– Då är det väldigt viktigt att undvika komiska vändningar som lätt kan smyga sig med i dialekt.
Viktigt vore det också att satsningen skulle respektera dialekttalare och göra både mässan och dialekterna rättvisa.
– Det är mycket sårande om någon halvdant försöker härma din dialekt.
Förberedelserna skulle förstås också bestå av översättningsarbete eftersom mässans texter inte finns översatta till dialekt. Men vilken dialekt ska man då välja? Det finns ju som bekant ingen enhetlig dialekt som exempelvis heter ”österbottniska”.
– Alla skulle helt enkelt tala sin egen dialekt, en så naturlig dialekt som möjligt. Och det behöver inte vara mormors språk; vår egen dialekt duger riktigt bra.
Caroline Sandström vill inte avgöra vad som är rätt eller fel tillvägagångssätt, men arbetet med en sådan mässa skulle kanske underlättas av om personer som är säkra i sin dialekt skulle engageras.
Men lika viktigt som att förbereda sig är det att fråga sig vad man skulle vilja uppnå med en sådan mässa, betonar Sandström.
– Jag ser det som ett sätt att införa ett känslomässigt engagemang och en närhet och direkthet.
Utmaningen i ett sådant projekt består bland annat i vad vi upplever som vant och ovant.
– Dialekten är kanske vårt närmaste språk hemma, men inte i kyrkan. Böner och trosbekännelsen har en fast form som vi är vana vid och kan utantill. En fast språklig form ger trygghet och gemenskap.

Favorit

En dialektforskare måste naturligtvis också uppge vilken favoriten är bland dialektorden.
– Jag tycker ”he” är jättebra! Det är dessutom gemensamt för stora delar av Svenskfinland.