Under gymnasietiden bodde Marina Stenbäck en kort period i Salla, gick i skolan där om dagarna och åkte skidor på kvällarna och helgerna.
– Det var nog en kulturchock för en Esbotonåring att flytta till Lappland. Allt var så litet och tempot var långsammare än hemma. Man kunde ta det lugnt på ett helt annat sätt.
I övrigt är Stenbäck inte direkt sinnebilden för någon som tar det särdeles lugnt. Tvärtom har hon alltid varit den som arrangerar och fixar saker. Efter bara ett halvt år på Handelshögskolan vid Åbo Akademi blev hon tillfrågad att komma med i studentkårens styrelse.
– Då hade jag så lite erfarenhet och kunskap av studierna och högskolepolitik att jag inte vet om jag hade valt mig själv. Men jag blev invald och fick ett slags mellanår från studierna redan som gulnäbb.
I dag är hon nöjd att hon vågade axla ansvaret, glad över alla människor hon träffat och allt nytt hon lärt sig.
– Säkert blev en och annan förvånad över att någon 19-årig blondin kom och hade åsikter.
Från Röda stugan till nationen
Sina första övningar i mötesteknik och organisationskultur fick Marina Stenbäck i Esbo svenska församling. Efter skriftskolan satt hon med i ungdomsgården Röda stugans egen styrelse som planerade program för ungdomarna i församlingen.
– När jag var 15 åkte jag på mitt första Ungdomens kyrkodagar (UK). Där vaknade min inre politiker och jag märkte hur lika men ändå olika vi är inom Svenskfinland. Mest uppskattar hon ändå gemenskapen inom församlingen; att man får komma som man är och att det finns en familjär känsla.
– Men jag skulle vilja ta bort den torra och tråkiga stämpeln som kyrkan har. Det finns så mycket fördomar mot tro och religion och jag skulle vilja visa att det är frågan om helt vanliga människor.
Läs hela intervjun med Marina Stenbäck i Kyrkpressen nr 8/2014.
