Ett offer för fosterlandet

Varför lägger armén så stor möda på att ta hand om dem som stupat?

Niko Huttunen, som är docent vid teologiska fakulteten i Helsingfors, har i många år som en sorts hobby varit föreläsare vid olika försvarskurser. Efter att han föreläst om underhåll av stupade för kompanifältväblar började han forska i hur systemet kom till.

– Folk talar inte längre om dem som stupade. De personliga minnena av dem har bleknat, att man minns har blivit institutionaliserat.

För några veckor sedan firades De stupades dag. Just den typen av institutionaliserat firande kan väcka kritik i dag.

– De stupades dag kom till efter vinterkriget på order av Mannerheim. Dagen är tillägnad inte bara de stupade från vinterkriget utan också dem som dog under inbördeskriget 1918 – både vita och röda. Det var intressant att en vit general gav en sådan order. Det säger något om stämningen efter vinterkriget men också om honom själv.

Måste få komma hem
Varken under inbördeskriget 1918 eller under vinterkriget 1939 var det helt klart hur och var de döda skulle begravas.

– År 1918 uppstod samma traditioner på bägge sidorna: de stupade transporterades till sina hemorter, där de begravdes i hjältegravar. De röda tänkte sig att det skulle gå att begrava de döda tillfälligt och sedan samla dem i en stor hjältegrav – ett revolutionsmonument. Men det väckte enormt motstånd och man var tvungen att transportera dem till sina hemtrakter i stället.

År 1939 var man inne på samma tanke: att begrava de stupade i fältgravar. Men det gick ingen med på. Folk bröt mot reglementet. Då ändrade armén på reglerna – och det är ovanligt.

I Finland verkar det ha varit speciellt viktigt att de stupade fått komma ”hem”.

– Till exempel i Tysklands armé, som var en förebild för Finland, använde man sig av fältgravar i närheten av slagfälten. Det gjorde man naturligtvis också för att man hade rent praktiska transportproblem. Men i Finland har man transporterat stupade hem också på sommaren, och det kunde vara verkligt jobbigt på grund av lukten.

Värst var det under anfallskriget 1941 och under reträtten 1944 då den finska armén led stora förluster.

– Ibland begravdes stupade tillfälligt. Det ledde till komplicerade flyttningsoperationer: ibland grävdes kroppar upp och ner igen upprepade gånger.

Det här säger någonting om hurdana emotionella impulser de stupades kroppar gav upphov till, menar Huttunen. Det finns ett stort behov som är kopplat till de fysiska kropparna.

– Det känns nästan irrationellt, men armén och ett samhälle i kris tillåter också irrationella handlingar om de tjänar det rätta syftet.

Den ryska armén fäste ingen större uppmärksamhet vid underhåll av de stupade. År 1941 när finländarna avancerade på nytt hittade de ryska soldater från vinterkriget som aldrig blivit begravda. På den ryska sidan påverkade de stora mängden stupade lik stridsmoralen.

– När nya trupper kom såg de stora områden där de låg en massa lik som aldrig begravts, och det hade definitivt en demoraliserande effekt. Det här är en orsak till att de som stupat måste tas om hand.

Samarbete med kyrkan
När någon stupade kom det ett officiellt meddelande som den lokala församlingens präst hade i uppgift att leverera personligen.

– Det var en uppgift som kändes väldigt tung ute i församlingarna, det har jag förstått när jag talat med gamla präster. Prästen blev en sorts dödskorp. När han gick på byn sneglade alla på honom: Till vem är han på väg? Han kommer väl inte till oss?
I idealfallet skulle kompanichefen skriva ett brev som kom fram senare: ett personligt brev. Och sedan, kanske några månader senare, kom kroppen till den lokala järnvägsstationen. Där tog skyddskåren hand om den döda och såg till att det blev en begravning med militära hedersbetygelser, oftast på hemförsamlingens begravningsplats.

Och prästen förväntades erbjuda inte bara andligt stöd utan också tala för fosterlandet.

– Här kommer själavårdens politiska dimension fram. Man sa: det här är det värdefullaste ni hade att ge, er son, er man, och ändå måste ni ge det här offret för fosterlandet. Det var ett rått spel. Försvarar du de egna eller fienden? Det blev också en själavårdsfråga.
Då Finland låg i krig var berättelsen om hjälteoffret fortfarande på ett självklart sätt ihopkopplad med den kristna berättelsen.

– Där fanns en koppling till Jesus offerdöd. Medan de anhöriga fick emotionell rätt att sörja styrdes sorgen åt rätt håll. Jesus lidande mäter det värde Gud ger oss, eftersom Jesus dog för oss. I det här fallet är det staten som är det värdefulla: vårt fosterland är så viktigt att männen var redo att offra sitt liv för det.

Om det uppstår en tanke om att någon dött förgäves är det farligt för staten.

Läs hela artikeln i papperstidningen.