Gita Lindgren saknar gemenskapen och sammanhållningen som en gång fanns inom kyrkan (FOTO: Nina Österholm)

En riktig bruksare säger allt

Förr måste man veta sin plats i brukssamhällen. Vilka jobb man kan söka, vilka barn som kan leka tillsammans. Gita Lindgren lärde sig tidigt vilka koder som gällde bland arbetarna i Dalsbruk men också att knopar och segling kan förena långt över gränserna.
28.2.2013 kl. 12:14
Vägen mellan hemmet på Mechelingatan i Helsingfors och templet på Nylandsgatan var skrämmande för en ensam nioåring.

– Först måste man gå förbi parken intill Lappviksgatan och där satt alltid en massa gubbar som drack både det ena och det andra.
Och sedan var det Filadelfiakyrkan på Albertsgatan. I skolan sa en del större elever att där fanns en ”inkastare” vid dörren.

– Jag hörde också att deras gudstjänster var jättekonstiga, att man låg på golvet och sökte Jesus mellan bänkarna. Klart jag var rädd att bli infångad av den stora mannen som alltid stod på vakt vid församlingens ingång.

Trots den farofyllda färden längs gatorna i 1950-talets Helsingfors trivdes Gita Lindgren bra i Frälsningsarmens scoutkår. Farmor och faster hörde till armén så pappa vågade inte säga nej när hon blev frälsningssoldat som 16-åring.

– Jag skulle ändå ha blivit det oberoende av vad föräldrarna sade. Jag ville gå totalt in för det, jag ville ge mitt liv åt Gud.

Oskrivna regler
Genom Frälsningsarmén träffade Gita Lindgren också sin man Lefa. Båda är vigda till frälsningssoldater under arméns fana och när första barnet Maria föddes arbetade båda två inom rörelsen.

– Jag hade studerat bland annat litteraturvetenskap på universitetet och jobbade på Frälsningsarméns tidning Krigsropet. Jobbet var enkelt men jag vantrivdes ändå. Jag ville ju jobba med barn och ungdomar.
I samma veva blev det unga paret plötsligt tvunget att flytta, och den enda dagvård de kunde få för Maria var finskspråkig sådan.

– När jag såg annonsen för platsen som barn- och ungdomsarbetsledare i Dalsbruk så tänkte vi att om Gud vill  att vi flyttar dit så får jag jobbet.
Den gamla bruksorten ligger sedan barndomen nära Gita Lindgrens hjärta. Hon tillbringade alla somrar hos morbror, moster och kusinen här.

– Jag fick redan som barn lära mig vilka tabun och oskrivna regler som gäller i ett brukssamhälle. När flickorna från Tordalen bad mig över för att leka förklarade moster varför mina kusiner inte kunde följa med. Hon förklarade skillnaden mellan tjänstemannabarn och arbetarbarn. Då började det gå upp ett ljus för mig.
 
Hon gick aldrig över till tjänstemännens hus även om hon kanske kunnat.
 
– Jag var ju från stan och kunde tala Helsingforssvenska och inte som en bruksare. Om jag ville. Men det kändes så fel att min kusin inte kunde följa med.

När Lindgrens våren 1973 flyttade till Dalsbruk var hon däremot mån om att tala som folk gjorde mest, också med sin dotter.

– De som talade för fint blev lätt utfrysta. De flesta tjänstemannabarnen har flyttat bort från orten som vuxna.

Alla kan vara scouter

Det var också den starka klassindelningen på bruket som hämtade scoutrörelsen till Dalsbruk och till församlingen. Tjänstemännens barn kom inte till kyrkans barngrupper så år 1961 grundade prästen i Dalsbruk, Rune Söderlund, pojkkåren Dalsbruks Sjöscouter för att uttryckligen försöka nå barn ur alla samhällsklasser. Kåren blomstrade på två språk och än i dag är scoutverksamheten livskraftig inom församlingen med flera aktiva patruller.

– Fastän kåren fungerar inom församlingens regi är alla barn välkomna.
Också de muslimska flyktingbarn som kommit till orten har varit med. Då har Lindgren läst Koranen parallellt med Bibeln, jämfört berättelser och fört religionsdialog på gräsrotsnivå.

– Vi ska inte splittra flyktingfamiljerna genom att missionera för barnen, vi ska respektera dem för de muslimer de är. Och det är så bra för våra egna barn att få upptäcka andra religioner och framför allt att de själva är kristna och vad det betyder. Men att vi ändå har mycket gemensamt och kan vara vänner.

Läs hela artikeln i papperstidningen.
Nina Österholm



BISKOPSMÖTET. Bikt på webben, välsignelse med olja och tydligare förbön vid konfirmation kan det bli i kyrkohandboken. Det föreslås också bli mer formuleringar om barnfostran, livsmognad tillsammans, kropp och sexualitet när man gifter sig. Temana är många i förarbetet till en ny kyrkohandbok för kyrkan. 19.4.2024 kl. 09:34

KRAVKULTUREN. Den danska folkhögskolläraren och teologen Christian Hjortkjaer skrev en bok om hur det är att växa upp i ett samhälle där vi får höra: ”Just do it.” 17.4.2024 kl. 15:24

BERÄTTARKONST. Berättarkonstnären och musikern Lina Teirs livsåskådning hör ihop med glädje, inspiration och livsmening. 17.4.2024 kl. 15:05

profilen. Prästen Sirpa Tolppanen har precis landat i Vanda där hon ska bygga upp en helt ny gemenskap – från grunden. 16.4.2024 kl. 15:34

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

HJÄLPLEDARE. Sommarjobb eller frivilligkul? Kyrkpressen tittade på vad hjälpledarna får betalt på sommarens konfirmandläger, där de har en viktig roll. På Åland har församlingarna en arvodeskultur som sticker ut. 19.4.2024 kl. 15:53

SOMMARREPRISEN 2024. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 25.7.2024 kl. 10:00

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

Personligt. Inga-Lene af Hällström bar hon honom på ryggen när hans ben värkte för mycket, sov på sjukhus, ifrågasatte Gud och sig själv. – Mest tröst har jag fått av Karl-Axel själv. 12.8.2025 kl. 08:17

LÄGERGÅRDAR. I stiftet har församlingarna olika modeller för lägerområden. En del äger lägergårdar, andra hyr in sig. 12.8.2025 kl. 19:00

SEXUELLT VÅLD. Läkaren, pingstpastorn och Nobelpris­tagaren Denis Mukwege för en kamp för ett Afrika som världen glömt. Och tillåtit bli våldtaget i 30 år. Bokstavligen. 12.8.2025 kl. 10:00

Personligt. Han har alltid velat förstå det som inte går att förstå. Det gjorde honom öppen för olika religioner. Men för två år sedan bestämde Gustaf Sandström sig: Det är Jesus som gäller. 11.8.2025 kl. 14:44

ISRAEL-PALESTINA. Det norska initiativet kom plötsligt på – de flesta församlingarna i Borgå stift hann bara med en anonym klockringning för läget i Gaza. 8.8.2025 kl. 13:38