Se, jag tror

Den som inte rör sig i kristna kretsar vet kanske inte om det, men något har hänt. Under de senaste decennierna har de yttre tecknen som skiljer den som uppfattar sig som kristen från den som inte gör det börjat försvinna. Och den här förändringen har inte skett enbart bland ljumma lutheraner utan också bland dem som förr skiljde tydligt på dem som var frälsta och dem som inte var det: de inomkyrkliga väckelserörelserna och frikyrkorna.

– Traditionellt har frikyrklighet och nykterhet gått hand i hand, säger Jan-Erik Andelin, ledarskribent på Borgåbladet och aktiv i Metodistkyrkan. Förhållandet till alkohol har präglats av att man utgått från att alkohol är ett problem så som det är för alkoholister.

– Man har rentav tänkt att den som super på något vis tappar sin tro. Det har varit en del av den frikyrkliga teologin.

Den lutherska synen har oftast varit mildare: den som misslyckas kan ju alltid be om ny nåd. I praktiken tycker också många frikyrkliga i dag att alkohol är okej men ibland med förklaringen att det är ”vin till maten” eller ”öl efter bastun”. Samtidigt har just alkoholen hört till de där yttre tecknen som skiljer kristna från andra – och det är inte helt lätt att lämna dem bakom sig.

– Jag tror att många fortfarande har ett behov av att markera och skylta med att de är kristna till exempel genom att framhålla sin nykterhet.

Nya vindar
Man kan kalla de yttre tecknen på hur en kristen ”ska vara” någon sorts korrekthetsmarkörer. De har varit en trygghet för det är svårt att välja när allt är relativt. Det är inte helt lätt att säga vilka som finns kvar och vilka som är passé – det kan variera från samfund till samfund, från grupp till grupp. Men i dag verkar det vara okej att göra mycket sådant som man inte gjorde förr.

– Till exempel i Metodistkyrkan har vi en distriktsföreståndare, en ledande pastor, som är aktiv mc-man och inte har tvekat att umgås med kriminella motorcykelgäng – trots att han blivit varnad av polisen. Män som är aktiva i församlingen kan åka ut och jaga eller åka fyrhjulingar i skogen. Sådant hade inte förekommit tidigare, säger Andelin.

Man kan vara kristen vinkännare – det väcker inte längre någon större förundran. Den som sambor kanske får en vänlig fråga av sin pastor om de har tänkt på att gifta sig, men det stannar vid det, tror Andelin.

Cecilia Åminne som är lärare vid Kredu, Kristliga folkhögskolan i Nykarleby, säger att frågan om huruvida de kristna markörerna är på väg bort eller inte gör henne kluven.

– Österbotten är ju som känt rätt brokigt när det kommer till vilka kristna yttre markörer som har fallit bort och vilka som lever och frodas. Brokigheten gör det väldigt intressant men inte alltid fritt från problem att bo här.

Fult språk och kristet språk
Att svära är inte okej i den flesta kristna subkulturer. Det känner många instinktivt på sig och ber om ursäkt för fula ord som kommer över deras läppar till exempel i församlingshemmet.

– Jag skulle kalla det en stilfråga. Det hör inte till god ton att svära, helt enkelt. Men många tar till fula uttryck för att deras språk är dåligt eller för att de inte vet hur de ska uttrycka sig, säger Andelin.

Han har själv debatterat ordet ”förbannad” som en del kristna tycker att en troende inte ska ta i sin mun.

– Då har jag frågat att hur är det med ”uppståndelse”, får man säga det? Det är ju också ett religiöst uttryck. Själv tror jag att kristna som har ett väldigt fromt språk kan missbruka ord på ett värre sätt än den som säger ett fult ord då och då. Men samtidigt – man behöver ju inte använda laddade ord eller sexistiska uttryck eftersom de kan såra andra.

Cecilia Åminne har en känsla av att just det att kristna undviker att svära är en markör som inte är på väg bort.

– Det här med att inte svära tycker jag känns som den starkaste yttre markören. Det har ju att göra med vårt språk och det vi säger kanske mer förknippas med våra inre egenskaper än till exempel om håret är färgat eller inte.

Läs hela artikeln i papperstidningen.