Avskalad men hoppfull

Äggen hör till påsken. Chokladägg, prydnadsägg och, framför allt, hönsägg. Innan vi äter vårt frukostägg skall det skalas. Tekniken varierar; en del slår lätt med skeden, andra knackar ägget i bordet.

Medan det till synes livlösa skalet bit för bit plockas bort öppnar sig ägget för våra ögon. Färdigt att ätas, färdigt att… offras? Nej, något offer handlar det inte om vid frukostbordet. Men ägget bär på sin egen påskpredikan genom att hänvisa till det offer som Jesus gjort för oss.

Bibeln berättar om hur Jesus avstår från sin allmakt och höghet då han föds hit till världen som ett skyddslöst barn. Samma gradvisa avskalande berättar också fastetiden om, då den skildrar Jesus på lidandets väg. På korset framstår Jesus som totalt avskalad: han tycks ha förlorat all gudomlig fullkomlighet och all mänsklig värdighet.

Men Jesus förkunnar vetekornets lag, och han väljer därför medvetet bort styrkans, maktens och rikedomens väg. Om inte vetekornet faller i marken och dör kan det inte gro och växa upp och ge rik frukt.

Fastetiden vill uppmärksamma oss på att livets verkliga värde inte sitter i det yttre. En respektfull fasad, en ansedd position i samhället eller näringslivet, hälsa och utseende; allt det här är sist och slutligen någonting sekundärt. Vem som helst kan plötsligt bli avklädd, och tvingas då inse att social ställning och materiellt välstånd inte ger oss de resurser vi behöver för att hantera livets kriser.

Kyrkan kallas Kristi kropp. Under stilla veckan påminns vi om att denna kropp var långt ifrån perfekt och osårbar – tvärtom var den både plågad och sargad. Kyrkan är kallad att vara en gemenskap för ofullkomliga människor. Inte därför att vi tillsammans skall vältra oss i självförakt, utan därför att vi som enskilda och som församling i hoppfull förväntan skall få lägga våra bördor och vår skuld i Guds hand, och få höra förlåtelsens befriande ord.

Ägget är också en uppståndelsesymbol. Men då tänker jag inte på kokta ägg, utan på ägg i fågelboet under den ruvande honan. I Bibeln beskrivs Gud som en fågelmamma, som hjälper ungarna att kläckas och vid behov skyddar dem med sina vingar. På samma sätt som graven inte kunde hålla Jesus fången vittnar den lilla ungen som pickar hål på skalet om hur livet oemotståndligt vill tränga fram: i vårt liv, i vårt hem, i vår kyrka och i vår värld.

Där det här får ske, där är Guds rike mitt ibland oss.

En god och välsignad påsk!

Björn Vikström, biskop