När något man hade dött för tar slut

Bibeln säger inte så mycket om vad som hände med lärjungarna efter korsfästelsen. Jag tänker mig att de satt någonstans tillsammans. Jag ser framför mig en liten stockstuga, som om lärjungarna förvandlats till fattiga bönder i ett medeltida Finland. Där sitter de och stirrar på sina händer och det gör så ont i dem att de ingenting har att säga.
Jag försöker träffa den där tomheten som drabbar en människa när något hon skulle ha dött för tar slut. Är det som att få kicken från ett jobb som man slet för dag och natt i många år? Är det som att bli dumpad av en pojkvän som man inbillade sig att var mannen i ens liv? Är det som att förlora sin mamma eller pappa? Som att förlora ett efterlängtat barn? Allt det som du trodde på och levde för är borta. Kvar finns bara ett ingenting eller kanske en grav som du pysslar med i stigande desperation och tomhet. Alla dagar verkar vara blåsiga dagar och är de inte det känns också det fel.

Är det som att vara djupt deprimerad? Allt blir grått och ett ingenting, allt det som var och allt det som ska komma. Ingenting har någon betydelse längre. Du ligger i sängen. Du slutar äta. Du slutar stiga upp.
Den enda som hade någonting att göra efter Jesus död var den rika Josef från Arimataia som i evangelium efter evangelium går till Pilatus, ber om att få Jesu kropp och sveper in den i linnetyg. Johannes vet berätta att kroppen lindas in med en blandning av myrra och aloe som Nikodemos fixat fram, hela trettio kilo. Sedan läggs kroppen i en ny grav som man låtit hugga i berget. Graven finns i en trädgård. De två Mariorna och Salome köper (mer?) kryddor och planerar att smörja kroppen (på nytt?). När kroppen ska smörjas är graven tom.

Det finns en tomhet som också handlar om att en aktivitet tagit slut. Julen kom och gick, du äter konfekt och tittar ut genom fönstret. Du kom hem från en efterlängtad resa. Den visade sig vara mindre upplivande än du tänkt dig. Var det här allt? Kom det inget mer?
Lärjungarna satsade allt på ett enda kort. De följde sin Mästare och så dog han. Slutade de tro på att han någonsin var en Mästare?
Kan alla som förlorat sin tro känna igen sig i den stunden? Det nyaste numret av tidningen New Scientist rapporterar att nästan alla barn tror på någon sorts Gud (också barn till ateister). Vi tycks vara inprogrammerade att anta att det finns en tänkande aktör bakom all ordning i världen, bakom det som fungerar som det ska. Tidningen spekulerar i om det är så att Skandinavien sekulariserats med sådan fart för att staten tagit över Guds uppgifter: att övervaka att alla beter sig vänligt mot varann och blir omhändertagna i livets alla skeden. Det enda staten inte kunnat fixa är ett liv efter döden. Där har Gud fortfarande monopol.
Lärjungarna hade inte ens en välfärdsstat att luta sig tillbaka på. De hade bara ett ingenting när deras tro tog slut.

Ni vet: efteråt kan man alltid säga att det var en fas. Hallå lärjungarna, han uppstod på tredje dagen! Det är en väldigt kort period faktiskt. Sluta gnälla. Men när man är mitt i sitt ingenting vet man inget om allt det där. Då tror man att det som är grått kommer att vara grått för evigt. Senare inser man: det var övergången.
Jag tänker ännu på tomheten när du just fött ett barn. Magen förvandlas från något spänt och hårt till ett stort, löst skinn, en trött ballong. Smärtan tar slut som om någon klippt av den med sax. Plötsligt är allt stilla. Och just då, då du ännu är ganska förvirrad, är det någon som skriker. Jag är här! Jag finns!


Följ redaktionens påskvandring i Kyrkpressen 14–15/2012 eller på webben.