Intervjuaren på bokseminariet, som är betydligt mer garvad i branschen än jag, får ingen styr på Hagen när hon håller vittnesbörd inför ett välfyllt auditorium. Ett vittnesbörd om Guds underbara vägar som i Hagens fall är huller om buller.
Gud har funnits med ända sedan hon som liten flicka i DDR besökte gudstjänsten på söndag morgonarna medan hennes ateistiska föräldrar låg och sov. Gud befriade henne från drogmissbruket när karriären var som häftigast. Hon döptes för två år sedan när hon hittade en riktig pastor, en som gör saker och inte bara pratar.
När hon berättar om varför punkgenerationen kom att se ut som den gör hajar jag till. Det var föräldrarnas fel, de var borgerliga på ytan men tänkte inte på något annat än pengar. Punken blev den unga generationens egen kultur, möjligast på tvären mot allt borgerligt.
Det hade jag hört förr. En av stiftets många duktiga kantorer gav mig en gång en lång föreläsning om musikens historia inklusive en förklaring till varför dagens kompositörer låter så totalt annorlunda jämfört med den gamla, goda tidens klassiker. När en Adolf Hitler och hans nazikultur gick som hand i handske med Richard Wagners musik, hur skulle kompositörerna kunna annat än ta avstånd från en sådan tradition?
