Mot en monokultur

Det sägs ibland att om biltrafiken skulle uppfinnas nu skulle den förbjudas på grund av sina skadeverkningar. I praktiken tolererar vårt finländska samhälle fyra hundra dödsoffer i trafiken per år – för nyttans skull. Att internettrafiken också kan vara fatal är svårare att acceptera.
När statsminister Jens Stoltenberg säger att Norge och det öppna samhället aldrig kommer att ge efter för våldet säger han samtidigt att det kommer att kosta blod och tårar också i framtiden. ”Going postal”-syndromet drabbar blint som en tsunami men är lyckligtvis lika sällsynt.
Det som inte kostar blod är att erkänna att en hel del av den ökande hatretoriken i samhället hade kunnat undvikas om inte tidningshusen trott att anonyma kommentarer på nätet var en nödvändighet på grund av konkurrensen från nätmedier.

Att massmördaren i Norge skrivit ett manifest gör det extra lockande att ge honom en politisk hemvist. Det mesta i manifestet är hämtat från den nätdebatt som handlar om en växande nationalism och invandrarkritik och som miljoner europeiska röstare gett sitt stöd.
Trots att det handlar om nationalism och EU-kritik accepterar de samtidigt tanken på gemensamma europeiska värden. Vad det är som binder ihop allt från laestadianska predikanter i Gällivare till sicilianska mafioson i Palermo förblir otydligt tills man betraktar värdena mot en förment muslimsk bakgrund. I den norska terroristens manifest talas det om kristna värderingar men uttryckligen inte i religiös utan enbart i kulturell mening.

Den norska gärningsmannen påminner själv mest om muslimska jihadister som utan skrupler men av ideologiska skäl bombar ihjäl sitt eget folk. 
Samtidigt får vi vara tacksamma över att han trots tio års målmedvetet arbete och fem tusen Facebookvänner inte hittat några västerländska antijihadister att ansluta sig till utan tvingats agera helt på egen hand.

Det är inte svårt att ställa invandrarkritikerna till svars. Samtidigt skulle det vara viktigt att definiera vad vi menar med det multikulturella samhälle där invandrare känner sig hemma?
Kanada brukar tas som ett positivt exempel. Men landet är noggrant med att ta emot enbart invandrare som kan vara en ekonomisk tillgång för landet. Man kan också fråga sig om ursprungsbefolkningen i sina reservat delar den nuvarande majoritetsbefolkningens åsikt.

För några år sedan betydde multikulturalitet hos oss att skolorna skulle tona ner eller eliminera de kristna religiösa traditionerna, i akt och mening att inte irritera muslimska invandrare. Förra minoritetsombudsmannen ville förbjuda kristna morgonandakter i radion eftersom muslimer inte hade något motsvarande. Ingdendera kravet ställdes av muslimer.

I vårt land har vi ett system för religionsundervisning som fyller alla krav på mänskliga rättigheter. Religion är definitivt en viktig komponent i muslimsk kultur.
För en muslimsk ungdom är skolans religionsundervisning det enda stället där han eller hon så att säga på muslimska villkor med en kompetent lärare kan diskutera vad det vill säga att vara muslim i vårt land. Det är en form av positiv multikulturalism i praktiken.

Men en majoritet av våra grundskolrektorer säger att systemet är för dyrt och vill ersätta det med en gemensam faktaundervisining i religion.
Den västerländska monokulturens röster hörs från många håll.