En bikt som helar

Ledare. På film möts vi av prästen som tigande måste bära ogärningsmäns våldsamma bekännelser utan att kunna lyfta biktens insegel. 17.2.2011 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

I verkligheten är själavård oftast något helt annat. Kyrkan skiljer mellan bikt och själavård, men i den lutherska teologin går de så tätt intill varandra att det ena ofta utmynnar i det andra. I diskussionen om tystnadsplikt blir det därför svårt att särskilja dem.I en enkät svarar 88 procent av prästerna och lektorerna att de aldrig varit med om en bikt där någon bekänt att de har utnyttjat barn. I de situationer där sådant framkommit var det oftast offren själva som berättat om övergreppen. I vart tionde fall berättade gärningsmannen själv om dem.

Det svåra dilemmat är detta: Ett enda barn är ett barn för mycket. Ett barn i riskzonen är ett risktagande för mycket.
Men kan man trots detta lagstifta bort mänsklig ondska? Och kan kyrkan bistå med sitt arbete på det andliga planet, det som är utfört av präster och lektorer vilka, enligt citat från biskopsmötets utredning, ”inte är snokare och angivare, utan förkunnare av Guds ord och själavårdare”? Hur utdaterat det än kan låta, måste kyrkan få hävda det andliga perspektiv som också handlar om andra än juridiska dimensioner. Bikt och själavård är mer än terapi, och betydligt mer än att någon lyssnar och välvilligt förlåter.
Bikten är ett själsligt instrument att styra snedgångna liv in i rätta banor igen, inte av allmänmoraliska skäl, utan för att vartenda människoliv är för värdefullt för att gå förlorat. Det är därför vi inte har dödsstraff i vårt land. Och det är därför det är viktigt, avskyvärda brott till trots, att komma ihåg att både förövare och offer har rätt till själens hjälp och vård.
Det handlar däremot inte om att söka och automatiskt få berättigande för brott, vare sig begångna eller planerade sådana. Förlåtelseprocessen är ett skurmedel, inte en täckmantel för förövaren och absolut aldrig en munkavle på offren.
Den Augsburgska bekännelsen talar om bikten som nyckeln som kan lösa upp – men också låta bli – ”när en syndare som slagit in på fel väg inte är beredd att omvända sig”. Om det inte finns förutsättningar är prästen inte skyldig att förkunna förlåtelse. Det går att vänta tills hindren är undanröjda, och det är också prästens plikt att uppmana den biktande att gottgöra förbrytelsen både inför människor och Gud.

Prästens plikt är alltså att uppmana den som förgripit sig mot barn att anmäla sig och bekänna. Först då kan själavårdsprocessen ta slut. Prästens plikt är likaså att meddela myndigheterna ifall det finns risk för nya brott – utan att identiteten hos gärningsmannen blir röjd.
Det senare är med rätta något som verkar lite svårmanövrerat. Samtidigt som man ska rädda ett barn i fara, får man inte avslöja var faran lurar. Det ställer stora krav på själavårdarna. Men det betyder inte att de får underlåta att försvara barnens okränkbarhet.
Det är det här som biskoparna velat klargöra med sitt besked, att tröskeln för att slå larm till myndigheterna hellre ska vara låg än hög. Den möjligheten är skriven i kyrkolagen redan nu, och därför anser kyrkan att en ändring av kyrkolagen inte behövs, utan försöker medvetandegöra de anställda om tolkningspolicyn för att slå vakt om barnet.
 
Den slutsatsen följer samma tankespår som de rundhänta anvisningarna för bön för samkönade par som biskopsmötet levererade under sin vårsession.
De för bägge ner tyngdpunkten för samvete, ansvar och omsorg till individplanet där kyrkans tjänare  möter dem de är satta att tjäna, öga mot öga, och inför Gud. Ur den synvinkeln betraktat känns budskapet från biskoparnas bord rätt och riktigt.
Frågan är om det räcker för lagstiftarna. Omsorgsminister Paula Risikko verkade dagen efter redogörelsen inte helt övertygad.

May Wikström



UTNÄMNING. Elefteria Apostolidou valdes till årets präst bland annat för sitt arbete bland kvinnor, för kyrkans synlighet på sociala medier och för sina stads-pilgrimsvandringar. – Det känns jätteskönt att få erkänsla för det arbete jag gjort, säger hon. 14.12.2023 kl. 12:59

kyrkans kulturpris. Kyrkans kulturpris 2023 tillfaller två personer som främjat den kristna musikkulturen i Finland: musikern Jukka Leppilampi och evenemangsproducenten Jukka Ahokas. 13.12.2023 kl. 14:38

Bok. När vår yttre värld förmörkas av krig och sjukdomar bringar den kristna psykologen och författaren Patricia Tudor-Sandahl bud om ett ljus som kan brinna inuti oss. 12.12.2023 kl. 13:55

forskning. Susanna Lundqvist fick 20 880 euro för forskning om evangelisk-lutherska kyrkans roll för tryggandet av Finlands försörjningsberedskap under vinterkriget. 12.12.2023 kl. 15:51

GÅ I KYRKAN. I år bestämde skådespelaren och sångaren Marika Westerling att hon gör något alldeles nytt för att få tag på julstämningen: Hon börjar gå i kyrkan. 7.12.2023 kl. 08:00

INGERMANLANDS KYRKA. Helsingin Sanomat noterar att protestantiska kyrkor i Ryssland verkar blir intressanta för president Vladimir Putins maktsfär – om de har rätt konservativa värderingar. 20.1.2025 kl. 17:28

bibeln. Bibeln som Böckernas bok får en annan dimension sedan Kyrkpressens enkät visar att över hälften av de svarande i dag läser Bibeln digitalt, på webben eller på sin mobil. 20.1.2025 kl. 10:00

METODISTKYRKAN. Tolkning i Metodistkyrkans "högsta domstol" i USA stoppar Åbo metodistförsamlings planer på att lämna samfundet. 17.1.2025 kl. 18:07

kyrkomusik. John L Bell, präst i Church of Scotland, arbetar bland annat för att kyrkomusiken ska förnyas. Han har gett ut många samlingar med sånger och böcker om liturgi och kyrkomusik. Han gästar Helsingfors och Johannes församling den 7–8 februari. 15.1.2025 kl. 12:49

FINLANDSPRIS. Biskop emeritus Gustav Björkstrand har tilldelats Svenska Akademiens Finlandspris för år 2024. Prisbeloppet är 100 000 kronor. 14.1.2025 kl. 17:17