Jag hade sovit gott och tungt sedan barn, ja så länge jag kan minnas. Sömnen, denna underbara tillflyktsort i stunder av trötthet och tider av missmod. Den här hösten blev det annorlunda och det hade förstås sina orsaker. Att leva ensam igen efter många år satte sina spår på både dagar och nätter.
Det var en natt alldeles i slutet av november. Bara den ylande snöstormen i sig gjorde det svårt för mig att sova. Kylan trängde in genom de otäta fönsterkarmarna i sovrummet och jag drog täcket så högt och tätt omkring mig som jag bara kunde. Där jag låg och vred och vände mig under de tidigaste morgontimmarna upptäckte jag plötsligt ett svagt ljussken i köket. Det var något som inte stämde, men jag var först alldeles för trött för att reagera. I följande stund var jag klarvaken. Vem rör sig i mitt kök, är det en inbrottstjuv? Jag kastade täcket av mig, satte mig upp och kände hur hjärtat slog hammarslag i bröstet när jag tyckte mig se en skugga röra sig i köket. Desperat såg jag mig omkring i rummet efter något att försvara mig med. Alldeles våt om pannan smög jag mot köket med en glaskanna i ena handen och ett bälte i den andra. Jag gläntade sakta på dörren och drog sedan en darrande suck av lättnad. Det måste ha varit ännu en av mina virriga drömmar, mumlade jag för mig själv medan jag plockade fram ett glas mjölk och en torr pirog ur kylskåpet.
Kanske var det tidningsutdelarens billjus som lyste in i köket, hann jag fundera när jag slog mig ner vid köksbordet. Jag hann precis föra pirogen i munnen när det klack till i mig och jag kände det som om både hjärtat och blodflödet stannade. Vid min sida stod en gestalt som lade sin hand lätt på min axel. Jag greps av en förlamande panik där jag satt som förstelnad med munnen full av torr pirog. Hade jag en pistol riktad mot nacken? Vem kunde vilja mig illa eller tro att här fanns något av värde att stjäla?
När jag lyckats svälja och samla mig lite grann, stammade jag fram: ”Ta vad du vill ha.” Då lyfte handen från min darrande axel och gav mig i stället en lätt klappning på skulderbladet. Köksstolen bredvid min drogs ut och nu vågade jag börja andas och vända på huvudet. Det jag såg kommer jag aldrig att glömma. Bredvid mig satt en helt vitklädd man vars ålder var omöjlig att gissa sig till. Jag kände mig fortfarande totalt förvirrad men inte längre så rädd. Mannen såg ofarlig ut och var så pass klen att till och med jag kunnat överbemanna honom. ”Vad gör du här?” hörde jag mig själv säga. Jag fick inget svar. ”Vad vill du?” fortsatte jag, nu med lite mera mod i kroppen. Han svarade fortfarande inte men log vänligt medan han såg sig omkring. Situationen var fullkomligt overklig. Väggklockan visade tio över tre och jag satt vid köksbordet med en vitklädd främling. Medan han betraktade kaoset av smutskärl och tomflaskor på mitt diskbord passade jag på att granska honom lite närmare.
”Har du inga skor?” frågade jag spontant där jag såg hans bara fötter. Mannen skakade på huvudet och såg nästan lite road ut. ”Det är ju iskallt där ute, du måste ju...” Jag kom av mig. Det rös till i hela kroppen av den insikt jag nu slogs av . ”Är ... är ... är du en ängel?”, viskade jag knappt hörbart. Då nickade han stilla och log nästan lite generat. Min första tanke var att nu om inte förr har jag blivit helknäpp. Min andra tanke var att det är nu jag ska dö. Har han kommit för att hämta mig? Jag blundade i ansträngning att samla mina fladdrande tankar och då jag igen öppnade ögonen var han borta. Jag såg mig om i hela lägenheten och sprang till alla fönster utan att se ett spår av min besökare. Helt utmattad stupade jag sedan i säng och grät av både förvirring och ensamhet.
Jag somnade ändå så småningom och sov djupt tills jag vaknade med ett ryck när morgonen ljusnat och nattens snöstorm lagt sig. Klockan visade halv elva och jag tackade min lycka för att jag hade kvällsskift på fabriken den här dagen. Jag låg kvar en stund i sängen, andades djupt och övertygade mig själv om att allting varit en märklig dröm. I samma stund såg jag en bit av diskbordet genom dörröppningen till köket. Jag störtade upp ur sängen och visst hade jag sett rätt, diskbordet var tömt och glänste rent. I torkskåpet var kärlen rena och prydligt radade. Alla tomflaskor var borta och hela köket blänkte och doftade rent.
”Det var alltså ändå ingen dröm”, upprepade jag som ett mantra medan morgongröten puttrade på den rengjorda spisen.
Kvällsskiftet på fabriken gick ovanligt fort och där jag stod vid min stansmaskin snurrade tankarna ständigt kring nattens händelser. Att yppa någonting för någon kändes ändå som en omöjlighet. När det var dags att stämpla ut bestämde jag mig genast för att inte den här kvällen gå via Attes bar. Jag ville hem för att se efter om det verkligen ännu såg ut som jag kom ihåg. Alla butiker längs gågatan var stängda men det lyste i skyltfönstren som var fyllda av juldekorationer.
När jag passerade Backlunds gamla leksaksaffär var det någonting som bromsade upp mig vid det vackra fönstret. I ett av hörnen fanns ett Betlehem i miniatyr och änglar av olika form och storlek som hängde ovanför stallet där krubban låg. Jag försökte minnas utseendet på min nattliga gäst, där jag stod och huttrade i kvällskylan. Kan han verkligen ha varit en riktig ängel eller var det jag som höll på att mista förståndet?
När jag stängde dörren bakom mig på Halmvägen såg jag mig om en extra gång. Ute på gården hade jag mött grannen Kurt som ännu sopade trapporna efter nattens snöfall. Jag frågade om han hört några ovanliga ljud i huset senaste natt. ”Inget annat än stormen”, svarade han kort och förde pipan tillbaka till munnen.
Det kändes inte spöklikt, utan närmast osannolikt, när jag steg in i mitt städade kök. Jag bläddrade genom dagens post och fann utöver reklam och två betalningspåminnelser ett vykort av min vuxna dotter. Kortet med ett vackert bergslandskap var poststämplat i Salvador i Brasilien.
”Hej pappa. Vi är framme nu efter en lång och spännande resa. På barnhemmet där jag ska jobba som volontär bor tjugoåtta föräldralösa barn. Det känns bra att vara här även om jag saknar dig och mamma mycket. Jag vet inte när kortet kommer fram så jag önskar dig redan God jul pappa. Kram Ylva. Ps. Barnhemmet heter Ángeles casa som betyder Änglarnas hus. Det känns fint. ds”
Jag tejpade genast upp kortet på kylskåpsdörren och kände hur mycket jag saknade min älskade dotter, som förblev Agnetas och mitt enda barn. Änglarnas hus. Ylva skulle bara veta.
De följande dagarna och nätterna gick jag faktiskt och väntade och hoppades på ett nytt änglabesök även om det kändes både naivt och lite dumt.
Dagarna och veckorna gick ändå utan vare sig besök eller andra överraskningar. En dryg vecka före jul kom jag som vanligt hem från kvällsskiftet och möttes av ett obehagligt meddelande fastklistrat på min ytterdörr i trapphuset. ”På grund av obetald elfaktura har vi efter två betalningspåminnelser stängt av elektriciteten i er bostad. När vi emottagit er betalning jämte räntor samt åtgärdsavgifter kopplas strömmen på inom tre arbetsdagar.”
Visst hade jag noterat betalningspåminnelserna men inte fattat att det kunde gå så här långt. Där jag stod och kände mig både dum och förnedrad kom grannen Kurt förbi, tog pipan ur munnen och skakade på huvudet. ”Det är hårda bud. Gumman har utrustat oss med stearinljus och oljelampor efter den där stormnatten häromveckan. Behöver du låna”? Så log han lite finurligt och krafsade i sitt yviga skägg. Jag hade nog en aning svårt att svälja min stolthet i den där stunden men hade inte råd att tacka nej till erbjudandet. I min egen lilla lägenhet fanns inte så mycket som en ljusstump.
Det var med dystert sinne jag blåste ut det sista ljuset inför natten. Tanken på att genomleva en ensam jul utan ström kändes allt annat än munter även om oljevärmen i huset gav en viss tröst. Känslan av misslyckande vällde som en svart flodvåg i mitt inre. Hur kunde jag ha sjunkit så lågt och drabbats av ett fysiskt och mentalt mörker som det här?
Det var ljuset som väckte mig. Ute var det ännu stickmörkt men från köket lyste ett svagt sken. Jag förstod på en gång när jag vaknade att han återvänt. Jag kastade klarvaken benen över sängen och fick på mig tofflor och morgonrock. Och visst var det han som satt där, lika lugn och ljus i uppsynen som senast.
”Tack för att du städade upp mitt kök”, började jag ivrigt. Han ryckte på axlarna och gav mig en vänlig blick. Eftersom jag ännu inte hade hört honom säga ett ord fortsatte jag: ”Talar du svenska... eller något bibelspråk?” Så kände jag mig korkad igen. Ängeln log och skakade på huvudet. Sedan blev han allvarlig, drog ett pekfinger över sina läppar och skakade igen på huvudet. Jag förstod först ingenting men frågade sedan försiktigt: ”Är du... stum?” Ängeln nickade och såg för första gången ganska ledsen ut. Oj, tänkte jag och satt tyst för ett ögonblick och såg in i Kurts oljelampa som ängeln tydligen tänt medan jag ännu sov.
Så kom jag av någon anledning att tänka på krubban i Backlunds skyltfönster. ”Var du...?” Jag ville hejda mig inför den fåniga frågan, men fortsatte ändå: ”Var du med den där julnatten i Betlehem?” Ängeln lyste upp igen och nickade glatt. Jag som själv alltid önskat att jag kunde sjunga, fortsatte av bara farten: ”Ni var ju där i tusental och sjöng över himlen medan stjärnan lyste.” Jag hejdade mig i min barnsliga iver: ”Ja, alla änglar kanske inte sjöng...”
Nu reste han sig från bordet, tog oljelampan i sin hand och visade med en gest att jag skulle följa med. Vi gick in i mitt mörka vardagsrum. Ängeln stannade vid den byrå där det står ett antal gamla fotografier i ramar, och lät lampans sken lysa över bilderna. Han tog försiktigt upp en bildram i taget och torkade av dammet med sin vida ärm. Jag vet inte hur länge vi stod där, men när vi sett på ett fotografi i sänder märkte jag att jag för ängeln berättat om nästan hela mitt liv. Hans förunderliga närvaro och varma blick gjorde det överraskande lätt. Så slog vi oss ner i varsin fåtölj och jag berättade ännu om den där oförglömliga vinternatten för tjugotvå år sedan då Ylva föddes. Där fanns en del lustiga detaljer som fick oss båda att skratta högt. Det var mycket länge sedan jag hade skrattat så befriat, och det var otroligt att få höra en ängel skratta så hans vita tänder lyste i oljelampans sken. När vi skrattat färdigt sa jag: ”Det skulle vara fint att få höra din berättelse, men...” Min vän ängeln nickade lugnt och såg både allvarlig och glad ut på en gång medan han tittade ut genom fönstret mot den stjärnklara natthimlen. Så satt vi där alldeles tysta en lång stund och jag kände mig så trygg och lycklig. Det kändes som om livet hade återvänt. I något skede somnade jag där i fåtöljen, och vad jag sedan drömde glömmer jag aldrig.
Det var om julnatten i Betlehem och ett nyfött barn så likt Ylva där i krubban. Stallet var omgivet av en blå stjärnklar himmel med tusentals änglar som sjöng: ”Ära vare Gud i höjden.”
En av änglarna hade ändå sökt sig in i stallet. Han sjöng inte men hade hittat en annan uppgift. Med ett palmblad i handen viftade han varsamt bort flugorna från barnet i krubban.
Mats Fontell är ungdomsarbetsledare och författare från Borgå.
