Väckelsetider

Ledare. TD Hanna Salomäkis grundliga inventering av de inomkyrkliga väckelserörelserna dimper ner i ett läge när de som lotsar det finländska folkkyrkoskeppet har all anledning att fördjupa sig i analyserna.
2.12.2010 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

Det finns grundläggande missuppfattningar om väckelserörelserna i vår kyrka. De har präglat och präglar det finländska samhället starkt. En av tio finländare är medlem i någon av dem, ytterligare en tiondel har starka band genom familj, släkt eller vänner. Historiskt sett finns det regioner, där väckelserörelserna är en viktig ingrediens till hur byar ser ut, vare sig släkter och byar varit för eller mot dem.

För att känna till väckelserörelserna krävs det en dos kyrkohistoria – och här skymtar ett av de grundläggande argumenten för religionstimmarna i skolan fram. Fakta är fakta, också med religiösa förtecken. Sådana kan man känna till bara genom att lära sig.
Nedprioriteringen av religionsalfabetiseringen har satt sina spår. Ibland verkar det nästan som om brist på allmänbildning om vad ens egna landsmän är för ena kan ursäktas om den råkar ha religiösa förtecken. En kyrkligt anställd berättade vid ett tillfälle om att förbipasserande kommenterat en yrkeskårs konferens (med ett hundratal präster i krage) som något fullt av ”frikyrkliga laestadianer”. Om vilken annan grupp hade det varit okej att säga så? Det är nonchalant mot såväl de finländare som är aktiva i någon frikyrka,  som laestadianerna och de lutherska präster som det råkade handla om den gången.
En baskunskap om de inomkyrkliga väckelserörelserna är till exempel att väckelserörelse och frikyrka inte är samma sak. Det kunde och kan ibland vara så. Men ett särdrag i den finländska folkkyrkligheten är att starka väckelsebrasor som flammat upp ofta lyckats hålla sig kvar i kyrkans eldstad. Begreppet ”inomkyrklig väckelserörelse” handlar därför i grunden om helt vanliga brunsås-lutheraner, med en gemensam kryddblandning som pikant tillägg.
De gamla väckelserörelserna i Finland har rötterna i den tyska 1600-talspietismen, som ville skuffa tillbaka lutherdomen i en enklare, klarare och personligt förankrad religiositet. De gamla väckelserna i vårt land är bedjarrörelsen, pietismen, den evangeliska rörelsen och laestadianismen. De nyare är barn av en nypietistisk våg under efterkrigstiden och samlas i begreppet ”den femte väckelsen”. Representanter för den är av en rad organisationer, till exempel Finska Bibelinstitutet och Finlands evangelisk-lutherska Folkmission.

Inslaget av protest och förnyelse har rörelserna gemensamt, men något ”lämna-kyrkan-fenomen” var det sällan frågan om, tvärtom var och är traditionen och hemvistet i kyrkan viktiga.
Det som blev klart för Salomäki under undersökningens gång var att väckelsefolket inte längre är riktigt säkra på om de är önskade i kyrkan eller inte.
Det är oroväckande. Det har alltid funnits spänningar mellan folkkyrkan och väckelserörelserna. Det hör till och är en del av den berikande verkan rörelserna har haft på kyrkan och tvärtom. Kyrkoherdar, biskopar och domkapitel har med myndighet och yttre ramar hållit undan den sekterism som alltid är en uppenbar fara för en grupp som samlar likasinnade. Väckelserörelserna har ur sina led levererat otaliga hängivna kyrkans tjänare, både i prästdräkt och med lön eller utan bådadera. Dessutom har de med sin närvaro utmanat och ibland gett folkkyrkan en väckande spark i baken genom att visa hur det går att engagera massor kring budskapet om Kristus i nya och fräscha former också utan tungt administrativt maskineri.

Men nu efterlyser väckelsens folk signaler – från ledande håll – på huruvida den evangelisk-lutherska kyrkan fortfarande kan se på dem som sina legitima barn. Eller om de är pinsamma element, som stillatigande kan utnämnas till nyanslösa moraltalibaner när de offentliga debatterna rasar.
De vet alltså inte riktigt om kryddan de har att bidra med i såsen eventuellt hamnat på listan över förbjudna ämnen. Om den ses som en viktig ingrediens vore det ett gyllene tillfälle att säga det nu.
Annars finns det en risk för att såsen i framtiden blir oändligt mycket gråare.

May Wikström



Människa. Hur förändras julfirandet när man får barn? Svaret blir både inte alls och helt och hållet. 18.12.2010 kl. 00:00

Människa. För femtio år  sedan omkom Bo-Sanfrid Höglunds far i flygolyckan i Kvevlax. Nu skriver sonen en bok om händelsen. 17.12.2010 kl. 00:00

Kultur. Åbo har inte bara kulturhuvudstadtiteln 2011. Staden har också landets första församlingsanställda kultursekreterare på svenskt håll. ”Missions- och kultursekreterare”, det är Laura Karankos titel i Åbo svenska församling. Sedan hösten arbetar hon deltid med det bästa hon vet. 17.12.2010 kl. 00:00

Människa. Livet har två sidor – ett dramatiskt i strålkastarljuset, ett annat stillsamt tillsammans med familjen. 16.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Läkarbristen i Finland underlättas sedan länge av utländska läkare som gästar eller stannar i landet för gott. Kanske prästbristen kunde botas med samma medicin? 16.12.2010 kl. 00:00

Rolf af Hällström. –  Ja, det är ju så lite kalorier i kaffet så det behövs ingen välsignelse. 16.12.2010 kl. 00:00

Ledare. ”Santa Claus!” Hantverkaren i Antalya räcker fram täljstenen. Den korsfästa figuren som avbildas är så uppenbart Kristus som den kan bli. Men julgubben säljer bättre. Och S:t Nicholas rötter finns förvisso här, i det som i dag är hjärtat i det moderna Turkiet. 16.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Bikthemligheten för präster luckras upp när det gäller övergrepp mot barn. Regeringen och kyrkan kom överens om saken förra veckan. 15.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkostyrelsens plenum sammanträdde i går, 14 december. Ett av de beslut som fattades var att godkänna de åtgärder för likabehandling i kyrkan som föreslogs i slutrapporten för projektet Yhdenvertaisuus ja kirkko (Likabehandling i kyrkan). 15.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. När biskop Björn Vikström visiterade Lappfjärd-Kristinestads församling vägrade kaplan Markus Saarinen att vara med. Orsaken var att Saarinen tycker att biskopen är en falsk lärare. 15.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkoherde Anders Kronlund i Närpes blir kantorsvikarie i Esbo svenska församling. Församlingsrådet valde Kronlund bland tre sökande. 14.12.2010 kl. 00:00

Kultur. Borgå stifts biskop Björn Vikström krönte Finlands lucia på måndagskvällen i Helsingfors domkyrka. 14.12.2010 kl. 00:00

Människa. – När vi kan ge sorgen utrymme och så småningom inse att den döda inte mera finns bland oss, och inte kommer tillbaka, då har vi bearbetat vår saknad och kan gå vidare i livet. 12.12.2010 kl. 00:00

Människa. När Ulrika Wikström blev troende förändrades också hennes inställning till julen. – Om allt är filat till perfektion känner man sig lätt helt tom när julen är över. 11.12.2010 kl. 00:00

Kultur. Det började som barnens julbön 1999. Sedan dess har jultablån i Gamlakarleby stadskyrka vuxit till en timmeslång förställning av drama, dans, sång och dialog. 10.12.2010 kl. 00:00

sibbo. Rune Packalen kallas för församlingens tredje diakon. Som busschaufför har han fört många förtroliga samtal. En stor tragedi har färgat hans eget liv, och gjort honom till en lyssnare. 4.6.2020 kl. 14:11

Personligt. Kocken Mattias Åhman är en tävlingsmänniska. Vad han än gör strävar han efter att bli bra på det. Nu satsar han på att fortsätta bygga upp restaurang Hejm som fått öppna igen. 4.6.2020 kl. 11:11

Depression. För känslig, för högljudd, för hudlös. Efter flera svåra depressioner har Heidi Finnilä lärt sig att se på sig själv med nåd. – Jag skäms inte för att jag är en liten ömklig varelse, inte tuffare än så här. 3.6.2020 kl. 15:08

mission. Om Gud vill och flygen går återvänder Chamilla och Kristian Sjöbacka till Kenya så snart de kan. ”Får man trivas så här bra på missionsfältet?” har de ibland frågat sig. Landet och arbetet har förändrats sedan de första gången åkte ut som missionärer. 4.6.2020 kl. 09:19

mathjälp. Coronaepidemin har lett till ett ökat behov av mathjälp. De som ordnar matutdelning försöker möta behovet, samtidigt som de fått lägga om verksamheten. 2.6.2020 kl. 15:51