Väckelserörelsen

Ledare. Den värsta utskrivningsstormen verkar vara över och kyrkan kan dra en suck och börja inspektera vad som blev kvar. Borgå stift kan konstatera att de svenska församlingarna inte drabbades i lika stor utsträckning som på finskt håll. Därmed inte sagt att blåsten, och än mindre arbetet, är över. Vinden drar fortfarande, men den för med sig både utmaningar och möjligheter som kyrkan just nu har stora möjligheter att förvalta rätt. 28.10.2010 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

Paavo Rautio, ledarskribent i Helsingin Sanomat (22.10), sätter med en träffande retorik ord på det som har hänt: en väckelserörelse med kyrkliga förtecken har dragit över det finländska samhället. Dess absoluta hjärta hittar man i vanliga familjer, vanliga vardagssammanhang, vid kaffebord och i skolor. Fostrare har fått besvara frågor om tro och människovärde – och ofta fått treva i minnets gömmor efter det de hört i skriftskolan och på religionstimmarna. Rautios slutsats är att det släkte som nu växer upp troligen är betydligt mer kyrkokritiskt än sina föräldrar, och obevekligt mot det som de uppfattar som kränkningar av människors värde.

Men samtidigt handlar det här om ett tillfälle för kyrkan: Nu är folk intresserade av vad som sägs och lärs! Då skulle det ju gälla att tydligt kunna säga vad det är man har att komma med.

Parallellt med klicka-ut-fenomenet växte en annan reaktion. De vanliga kyrkomedlemmarna vaknade. De som förment brukar kallas de passiva, men som lika väl kunde kallas de tysta. De började synas i tidningsspalterna och på forumen, speglades också på ledarplats och i kolumner – för medlemmar i kyrkan finns det i alla led, också bland journalister.

Rösterna speglas även på Kyrkpressens insändarsidor i detta nummer. En del av dem som har ringt och kontaktat oss den senaste tiden har ibland inte haft något i textväg att dela med sig, men de har haft ett stort behov av att tala kyrka med någon, ibland för allra första gången.

Det är mer än välkommet att de här rösterna nu tar den plats som tillhör också dem. Det de säger är att kyrkan trots allt är viktig för dem, att de bryr sig, och följaktligen uttrycker de ofta också oro för vad som ska hända med den nu.

Visst finns det också många som i samma omsvep bekänner sin sviktande kyrkoidentitet och säger att också de har funderat på att ta steget ut. Men inte än. Inte för att andra gör det, inte just nu. ”Har jag varit med så här länge fortsätter jag nog livet ut”, sade en av dem som radio Österbottens reportrar hade fångat i en gatugallup.
Det här betyder att det fortfarande finns en enorm kraftresurs som uttryckligen är ”för” kyrkan. Hur ska kyrkan ta den tillvara? Varför vill de stanna? Och vad är det som gör att ett mera aktivt engagemang inte känns bekvämt?
Samtidigt som kyrkan nu brottas inför öppen ridå på folkkyrkoscenen för att ge efterlängtade svar på de sexualetiska frågor som så länge varit något av en intern fråga i biskops- och kyrkomöten finns det också ett uppdrag som inte alls borde vara lika krångligt och smärtsamt.
Det handlar om att oblygt lyfta fram det goda som kyrkan faktiskt har att erbjuda sina medlemmar.

Orsakerna till att kyrkan uppskattas är av naturliga skäl en blandning av känslo- och nyttovärden och spiritualitet, och det är inget fel i det. Den evangelisk-lutherska kyrkans ansikte ska spegla en hängivenhet i guds-tjänst, både för människor och Gud.

Men att motivera en folkkyrka i första hand ur nyttosynpunkt är tveeggat från kyrkans håll. Krasst sett: Registrera sitt civilstånd kan man göra utan kyrka. Begravningsväsendet kan säkert ordnas på annat sätt om det blir tvunget. Diakonin sköter redan i dag det som statlig och kommunal service inte längre mäktar med, så om den upphör går passningen i retur.

Det kyrkan gör är viktigt. Men den andra dimensionen går inåt, på det andliga djupet, och handlar om vad kyrkan är.
Kyrkan är bland annat den plats där människor generöst ska få dela med sig tillsammans av glädjen över hur Gud griper in i deras liv. Den glädjen och är inte ämnad att hållas privat, det är den för stor för.
Ett ”gillar” i det sammanhanget räcker inte på långa vägar.

May Wikström



Änglar. Marika Salomaa pausade anställningen som personaladministratör och satsade på att bli keramiker. Nu tillverkar hon tröstänglar som Matteus församling delar ut till personer som förlorat en anhörig. 18.3.2024 kl. 08:00

kyrkoherdeinstallation. Hård vind gjorde att förrättarna vid kyrkoherdeinstallationen i Saltvik inte kom i land på Åland. 17.3.2024 kl. 11:15

VILDMARK. I vildmarken stänger Per-Johan Stenstrand ut bruset och tankar kraft. Årligen gör han två större turer, en rejäl fiskevecka i augusti och en vecka runt påsk med snöskoter, tält och isfiske uppe i Lappland. 16.3.2024 kl. 13:34

Bidrag. ÅA Vasa-lett projekt om demografi i kyrkor och samfund toppar Svenska kulturfondens utdelning i år. 15.3.2024 kl. 15:21

SAMKÖNAT ÄKTENSKAP. Samkönad vigsel föreslås bli möjlig i alla församlingar, men parallellt står den äldre traditionen kvar. Biskopsmötet tog oenigt beslut om kompromiss. 13.3.2024 kl. 11:15

SAMKÖNAT ÄKTENSKAP. Kyrkan kan komma att få två syner på samkönat äktenskap inskrivna i kyrkoordningen. Beredningen till biskoparnas extra biskopsmöte på tisdag har blivit offentlig. 8.3.2024 kl. 14:21

tvivel. I små stunder eller långa decennier av tvivel finns det något tröstande i frågan ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. Det finns flera tolkningar av dessa Jesus ord på korset. En av dem är att till och med Jesus tvivlade. 7.3.2024 kl. 18:23

KÖKAR. Sommarens Franciskusfest på Kökar är här snabbare än du tror – med föda för både kropp och själ. 12.3.2024 kl. 11:46

KYRKOMÖTET. Senast den 12 maj ska sjökaptenen, medieföretagaren, kommunalrådet och koranforskaren lägga axeln till och börja jobba för det nya kyrko­mötet. Vi har talat med de fyra nyvalda ombuden från Borgå stift. 4.3.2024 kl. 16:23

PERSONEN. Emma Klingenberg är aktuell med musikalen och monologen Katrina. – Min yrkesidentitet handlar mycket om kärleken till hantverket, berättelserna – och kärleken till sången. 5.3.2024 kl. 19:01

laestadianer. Rapporten som skissar på att de laestadianska fridsföreningarna skulle ta ett större avstånd till folkkyrkan får intern kritik inom rörelsen. Kyrko- och SFP-politikern Hans Snellman tar till pennan i Kyrkpressen 1.3.2024 kl. 13:37

debatt. Läs insändaren i sin helhet här. 1.3.2024 kl. 14:06

ENKÄT. Vi på Kyrkpressen är intresserade av hur finlandssvenskar firar påsk – med liten tonvikt på den kristna delen av traditionen. Det tar 7–8 minuter att besvara frågorna. Svara gärna! 1.3.2024 kl. 11:09

klosterliv. Om man älskar något måste man offra något. Så är det för alla, oberoende av om det är sin frihet, sin familj eller sin Gud man älskar. Det här säger birgittinnunnan och abbedissan syster Dia i Åbo. 20.2.2024 kl. 16:43

ISRAEL-PALESTINA. Noga Ronen från Israel ville i åratal lyssna till palestinierna och vara pacifist. Men fyra månader efter 7 oktober-massakern vet hon inte om hon vill det längre. 19.2.2024 kl. 13:29

PRÄSTVIGNING. På trettondagen fick Borgå stift en ny präst när teologie magister Andrey Heikkilä vigdes till ämbetet i Borgå domkyrka. 7.1.2025 kl. 10:46

ENKÄT. Vi på Kyrkpressen är intresserade av hur finlandssvenskar läser och uppfattar Bibeln. Det är sista chansen - enkäten stänger i kväll. 26.12.2024 kl. 10:00

KÖRMUSIK. Bandmusik fyller Andreaskyrkan när Kyrkpressens redaktör kliver in under genrepet inför julkonserten med gospelkören His Master’s Noise. Koristerna Emilia Nylund, Viktor Nylund och Rabbe Tiainen sätter sig ner för en pratstund. 2.1.2025 kl. 16:11

KÖRSÅNG. Körsång skapar en känsla av samhörighet, säger Pia Bengts, stiftssekreterare för gudstjänstliv och musik i Borgå stift. 2.1.2025 kl. 16:17

MIRAKEL. För Tiina Kumpuvuori har det varit ett mål att trots sin cp-skada kunna leva ett så normalt liv som möjligt – och att bilda familj. – Jag vill inte vara den som man tycker synd om. 2.1.2025 kl. 08:56