Väckelserörelsen

Ledare. Den värsta utskrivningsstormen verkar vara över och kyrkan kan dra en suck och börja inspektera vad som blev kvar. Borgå stift kan konstatera att de svenska församlingarna inte drabbades i lika stor utsträckning som på finskt håll. Därmed inte sagt att blåsten, och än mindre arbetet, är över. Vinden drar fortfarande, men den för med sig både utmaningar och möjligheter som kyrkan just nu har stora möjligheter att förvalta rätt. 28.10.2010 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

Paavo Rautio, ledarskribent i Helsingin Sanomat (22.10), sätter med en träffande retorik ord på det som har hänt: en väckelserörelse med kyrkliga förtecken har dragit över det finländska samhället. Dess absoluta hjärta hittar man i vanliga familjer, vanliga vardagssammanhang, vid kaffebord och i skolor. Fostrare har fått besvara frågor om tro och människovärde – och ofta fått treva i minnets gömmor efter det de hört i skriftskolan och på religionstimmarna. Rautios slutsats är att det släkte som nu växer upp troligen är betydligt mer kyrkokritiskt än sina föräldrar, och obevekligt mot det som de uppfattar som kränkningar av människors värde.

Men samtidigt handlar det här om ett tillfälle för kyrkan: Nu är folk intresserade av vad som sägs och lärs! Då skulle det ju gälla att tydligt kunna säga vad det är man har att komma med.

Parallellt med klicka-ut-fenomenet växte en annan reaktion. De vanliga kyrkomedlemmarna vaknade. De som förment brukar kallas de passiva, men som lika väl kunde kallas de tysta. De började synas i tidningsspalterna och på forumen, speglades också på ledarplats och i kolumner – för medlemmar i kyrkan finns det i alla led, också bland journalister.

Rösterna speglas även på Kyrkpressens insändarsidor i detta nummer. En del av dem som har ringt och kontaktat oss den senaste tiden har ibland inte haft något i textväg att dela med sig, men de har haft ett stort behov av att tala kyrka med någon, ibland för allra första gången.

Det är mer än välkommet att de här rösterna nu tar den plats som tillhör också dem. Det de säger är att kyrkan trots allt är viktig för dem, att de bryr sig, och följaktligen uttrycker de ofta också oro för vad som ska hända med den nu.

Visst finns det också många som i samma omsvep bekänner sin sviktande kyrkoidentitet och säger att också de har funderat på att ta steget ut. Men inte än. Inte för att andra gör det, inte just nu. ”Har jag varit med så här länge fortsätter jag nog livet ut”, sade en av dem som radio Österbottens reportrar hade fångat i en gatugallup.
Det här betyder att det fortfarande finns en enorm kraftresurs som uttryckligen är ”för” kyrkan. Hur ska kyrkan ta den tillvara? Varför vill de stanna? Och vad är det som gör att ett mera aktivt engagemang inte känns bekvämt?
Samtidigt som kyrkan nu brottas inför öppen ridå på folkkyrkoscenen för att ge efterlängtade svar på de sexualetiska frågor som så länge varit något av en intern fråga i biskops- och kyrkomöten finns det också ett uppdrag som inte alls borde vara lika krångligt och smärtsamt.
Det handlar om att oblygt lyfta fram det goda som kyrkan faktiskt har att erbjuda sina medlemmar.

Orsakerna till att kyrkan uppskattas är av naturliga skäl en blandning av känslo- och nyttovärden och spiritualitet, och det är inget fel i det. Den evangelisk-lutherska kyrkans ansikte ska spegla en hängivenhet i guds-tjänst, både för människor och Gud.

Men att motivera en folkkyrka i första hand ur nyttosynpunkt är tveeggat från kyrkans håll. Krasst sett: Registrera sitt civilstånd kan man göra utan kyrka. Begravningsväsendet kan säkert ordnas på annat sätt om det blir tvunget. Diakonin sköter redan i dag det som statlig och kommunal service inte längre mäktar med, så om den upphör går passningen i retur.

Det kyrkan gör är viktigt. Men den andra dimensionen går inåt, på det andliga djupet, och handlar om vad kyrkan är.
Kyrkan är bland annat den plats där människor generöst ska få dela med sig tillsammans av glädjen över hur Gud griper in i deras liv. Den glädjen och är inte ämnad att hållas privat, det är den för stor för.
Ett ”gillar” i det sammanhanget räcker inte på långa vägar.

May Wikström



Analys. I Indien har det hinduistiska religionsprogrammet ghar whapsi lett att förtrycket av landets över 100 miljoner kristna ökar, skriver Torsten Sandell i en analys. Han hade en unik möjlighet i februari att besöka den underjordiska kyrkan i Uttar Pradesh. 27.5.2024 kl. 10:51

kyrkoherdeinstallation. När Yvonne Terlinden installerades till sin tjänst i Karis idag var den sol ute och sol inne. "Vi gratulerar församlingen till en vis och ödmjuk kyrkoherde", sa en gäst. 26.5.2024 kl. 16:31

INGERMANLANDS KYRKA. Kollekter till Ingermanlands kyrka i Ryssland är förbjudna, anser den finländska åklagarmyndigheten. Kyrkan har omkring 100 vänförsamlingar i Finland. 17.5.2024 kl. 19:00

kyrkostyrelsen. Martina Harms-Aalto från Helsingfors blir Borgå stifts nya ledamot i Kyrkostyrelsens plenum. 16.5.2024 kl. 16:23

STATSSTÖD. Kyrkan lägger om modellen för hur 124 miljoner euro i stöd från staten fördelas på annat sätt. Församlingar på Kimitoön, i Raseborg och Lovisa hör till vinnarna. 30.11.-0001 kl. 00:00

Kolumn. Det ingår i mina arbetsuppgifter som diakoniarbetare att på torsdagar hjälpa till med matutdelningen AndreasHelps i Helsingfors. Mathjälpen har redan pågått i tio års tid. 28.2.2025 kl. 21:06

val. Teologie magister Benjamin Häggblom har utsetts till sjukhuspräst i Vasa. Sedan november 2024 har han vikarierat som sjukhuspräst. 26.2.2025 kl. 19:49

val. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Esbo svenska församling har fått tre sökande. 25.2.2025 kl. 13:58

fastan. Under fastan får vi andas ut vår rädsla för att andas in kärlek, godhet, vila – ja, nåd. Det är inget vi måste, kan eller borde göra. Men vi får fasta. 24.2.2025 kl. 19:42

BEGRAVNINGSVÄSENDET. Det händer mycket inom begravningsväsendet just nu, men på gravkontoret i Jakobstad är man van vid att hitta lösningar och möta människor i sorg. 24.2.2025 kl. 15:16