Redan i barndomen tyckte Magdalena Snickars om att spela teater och stå i centrum för omgivningens uppmärksamhet. I lågstadiet drömde hon om att få spela de stora rollerna i skolans julspel, och hemma hittade hon en gammal bok med barnpjäser där hon spelade alla roller på egen hand.
– Det är fantastiskt att få stiga in i en annan människas skor för en stund och få vara någon helt annan än den man är – trots att allt bottnar i en själv.
Amatörteater har hon spelat varje sommar sedan 1990, med undantag för de år när hon fått barn.
– Med yngsta barnet som föddes i maj spelade jag ändå teater under sommaren som följde. Jag ammade i pauserna, och så fick hon vara med på scenen som statist tillsammans med min man. Hon är nog den yngsta statist vi någonsin har haft på Närpes Teater.
Tron ger trygghet
Snickars växte upp i Närpes och var aktiv i den lokala Filadelfiaförsamlingen till slutet av 80-talet. 1989 jobbade hon i Stockholm och tvekade om hon skulle flytta hem till Närpes och församlingen eller inte.
– Jag hade en längtan att prova på ”det andra livet” och se mig om i världen på ett annorlunda sätt. Jag ringde hem och förklarade för mina föräldrar att om jag flyttar hem vill jag kunna leva mitt liv som jag vill utan att bli dömd.
Föräldrarna tog det bra och med stor förståelse, även om de också var besvikna.
– Fast jag inte är aktiv i någon församling har jag min tro kvar. Jag ber ofta, inte bara i nödsituationer. Jag brukar också välsigna mina nära och kära.
Att bli församlingsaktiv igen har hon inte känt något behov av.
– Jag är väldigt nöjd med mitt liv, och med att jag får ha min tro. Den ger mig trygghet. Jag går inte runt och pratar om den men jag döljer den inte om någon frågar. Jag skäms inte för min tro.
Ungefär samtidigt som hon lämnade församlingen började hon också aktivt spela amatörteater. Först spelade hon med i en revy på Närpes UF och sommaren efter spelade hon sommarteater i Närpes Teater. Att hon lämnade församlingsaktiviteten bakom sig hade inte med teaterintresset att göra, men hon medger att det antagligen hade varit svårt att spela revy så länge hon var församlingsaktiv.
– På den tiden ansågs revyn inte vara rumsren. Det hade knappast varit förbjudet, men det hade nog setts med oblida ögon.
Läs hela profilen i Kyrkpressen 36/2011.
