Välsignat ensam

Ledare. Biskopsvigningarna har duggat tätt det här året. Inom ett år har den evangelisk-lutherska kyrkan fått en ny biskop för det svenska stiftet, en ny ärkebiskop och i helgen skrevs kyrkohistoria med vigningen av vår första kvinnliga biskop.
16.9.2010 kl. 00:00
Symbolvärdet har varit stort, inte minst i det sistnämnda valet. Det finns de som ser den nya generation av biskopar som tar plats i ledet som ett paradigmskifte, där det nya avlöser det gamla (och underförstått förlegade).
Ibland undrar man om inte den mediala haussen kring just symbolvärden varit så stor att den förblindat den stora allmänheten om vad det här uppdraget går ut på – till nackdel för de biskopar som stigit in i en uppgift ”större än livet”.
Det var också en markering som ärkebiskop Kari Mäkinen gjorde i söndags. Han uttryckte sin glädje över det steg kyrkan nu tog, men poängterade: ”Ändå säger jag inte, att nu vigs kyrkans första kvinnobiskop. Ämbetet förändras inte till ett kvinnobiskopsämbete, men kvinnligheten är nu en del av det sätt på vilket biskopsämbetet sköts.”

Den uppgift biskoparna ansvarar för går inte att jämföra med vd:ns eller andra modeller för sekulärt ledarskap. Det är viktigt att minnas att biskopen också är något annat än en medieslimmad fotomodell för kyrkan även om det är till stor fördel att han eller hon klarar av att tala nutidsspråk.
Att statiskt låsa sig vid bokstaven utan att se verkligt liv i ögonen är inte att ta sitt biskopliga ansvar, men att utan hänsyn till sin egen resonansbotten servera tidens melodi är det inte heller. Mitran verkar vara symbolen för ett omöjligt jobb, där man förr eller senare oundvikligen måste göra sig impopulär hos någon.

I ett land som vårt, där kyrkan vuxit så nära staten, har förvaltning och teologi ibland tvinnats samman så tätt att det kan vara svårt att skilja dem åt. I dag är det här en av de verkligt stora utmaningarna just för biskoparna. Det krävs en klarsynthet, där de kan tvingas bryta arm också med sin egen kyrkas förvaltningskultur och grå eminenser. Därför är det viktigt att de på sin agenda under biskopsmötet i Tammerfors nu i veckan har lyft fram såväl parokialprincipen som metoder som gör att de kan agera smidigare och snabbare i lärofrågor än hittills. Ibland kommer utmaningarna inte utifrån – utan inifrån det egna maskineriet.
Summa summarum: Att vara biskop är att vara det vi vill – och det vi inte vill – att en biskop (eller för den delen en vanlig präst) ska vara. Samtidigt.
Ett omöjligt ämbete?

Kanske ändå inte. I bästa fall kan kyrkan tala tradition och nutidsspråk samtidigt. Ärkebiskop Mäkinen visade prov på det i sina samtal i våras med kyrkominister Stefan Wallin kring bikthemligheten, när han med integritet och klokhet framfört kyrkans syn och tradition på ett sätt som fick ministern som representant för en modern beslutsfattare att efteråt vittna om vilken betydelse just de diskussionerna haft.
Ingen kan kräva att dagens beslutsfattare eller vanliga medborgare ska vara insatta i de teologiska motiveringarna till kyrkans praxis. Men en kyrka som själv är klar över sin teologi har förmåga att förklara så att folk förstår.
Här står biskoparna i nyckelställning som förmedlare.

Att vara biskop är att frivilligt ställa sig i blåsten och stå kvar, precis i det korstryck som ärkebiskop emeritus John Vikström redan i sitt herdabrev Tro i kris (1972) utnämner till trons sanna livsmiljö. ”Denna ständiga reflexion tycks samtidigt innebära en ständig osäkerhet, ett nästan smärtsamt medvetande om att vara ifrågasatt och hotad”, konkluderar Vikström – redan då.
I sitt installationstal lyfte också den nuvarande ärkebiskopen fram det solitära draget i biskopsämbetet. Han förberedde biskop Irja Askola på att hon nu får finna sig i att stiga in i både ensamhet och annorlundaskap.
Därför är det sorgligt att emeritusbiskop Eero Huovinens avgång från ett långvarigt och ensamt arbete också fick ett anslag av uppgivenhet. När en biskop går med en suck över att han inte står ut med hur kyrkan rivs isär inifrån är det om något ett brott mot den succession som den evangelisk-lutherska kyrkan håller fast vid.
Kyrkan måste kunna se på sig själv som hel, inte bara i nuet utan också både bakåt och framåt. Det kräver ett mått av storordet nåd – vilket också Irja Askola efterlyste i sin predikan.
Hennes väg som ansvarsbärare för den evangelisk-lutherska kyrkan började inte i processionen i den högtidliga gudstjänsten i söndags. Den började med stegen som åttaåringen styrde till ortens församlingshem.
Och den vägen fortsätter nu med ensamma – men välsignade – vardagssteg, när stråkastarljusen mot ”den första kvinnan” så småningom mattas av.

May Wikström



Petrus församling. Unga vuxna fattar beslut som ska hålla hela livet. Konferensen Disciple 16 vill visa att de inte behöver göra det ensamma. 15.1.2016 kl. 09:45

Under fältandakten sjunger beväringarna psalmen Räds ej bekänna Kristi namn om världen än det skyr. Bo-Greger Nygård försöker sjunga med men efter de två första raderna brister det för honom 15.1.2016 kl. 07:26

johanneskyrkan. En konsert till förmån för flyktingar och en ekumenisk afton står på programmet i Johannes församling i januari. 14.1.2016 kl. 15:05

Ann-Sofi Storbacka svarar på läsarfrågan om det går att byta församling om man inte trivs i den man hör till. 14.1.2016 kl. 14:48

Snoan. Vid årsskiftet tog Församlingsförbundet över samarbetsavtalet med Retreatstiftelsen av Lärkkulla. Verksamheten på retreatgården Snoan kommer att fortsätta som förut. 14.1.2016 kl. 14:03

När solen går i moln, framgången sinar och skulderna växer. Kan man tro då? Ja, menar Tommy Hellsten i sin nya bok. 7.1.2016 kl. 15:09

De är drygt 850 men kunde vara många fler. Alla med svenskt medborgarskap eller rötter i Sverige får höra till Olaus Petri församling, oberoende av bostadsort. 4.1.2016 kl. 00:00

vitsen. I höst blev det tjugo år sedan Kyrkpressens första vits publicerades. Den var ett resultat av spontan brainstorming en sen kväll. 5.1.2016 kl. 00:00

eroa kirkosta. Kyrkan besparades från oväntade toppar i statistiken över utträden under 2015. I stället har förtroendet för kyrkan som institution stärkts bland finländarna. 4.1.2016 kl. 14:44

film. RECENSION. Natalie Portmans regidebut är ett ambitiöst projekt. 23.12.2015 kl. 00:00

biskopens julhälsning. I biskopens julhälsning tar Björn Vikström fasta på barnet och den kanske för stora uppgift som vilar på dess axlar. 21.12.2015 kl. 00:00

samtalstjänst. Telefon, chatt, brev på posten. Alternativen är många för dig som behöver någon att tala med under julhelgen. 21.12.2015 kl. 13:42

våga fråga. Hur ska vi göra under julhelgen för att barnen inte ska lida av den tryckta stämningen oss vuxna emellan? Kyrkpressens expert svarar. 21.12.2015 kl. 00:00

bibeln. – Den kristna tron bygger på en barmhärtig Gud och det är inte bra att Gud förknippas med domstol, säger Bo-Göran Åstrand. 18.12.2015 kl. 15:26

religionsundervisning. 62 procent av finländarna är mycket eller rätt positiva till religionsundervisning i skolan. 21 procent är i sin tur mycket eller rätt kritiska. Det framgår i en undersökning som Kyrkans forskningscentral gjort. 18.12.2015 kl. 15:30

KYRKOMÖTET. Nästa vecka samlas evangelisk-lutherska kyrkans kyrkomöte – kyrkans riksdag – till höst­session i Åbo. På ärendelistan står bland annat budgeten för kyrkans central- och pensionsfond. 4.11.2022 kl. 10:02

TERRORBROTT. Centerledaren Annie Lööf och ärkebiskop Antje Jackelén stod på Theodore Engströms, 33, dödslista under sommarens Almedalenvecka på Gotland. Den tidigare nynazisten hade planerat att döda någondera av dem under de samtal med nattvard som ordnades i Visby domkyrka. 3.11.2022 kl. 17:48

Kolumn. "Bråttom är ett ord som nästan ingen tycker om, det skapar mest gräl och sjuk mage." 27.10.2022 kl. 12:10

BORGÅ STIFT. Igår vigdes diakon Hanna Saarijärvi och prästerna Camilla Vuoristo och Mikael Hulten till tjänst i Borgå domkyrka. 31.10.2022 kl. 08:51

PERSONALVÅRD. Heidi Juslin-Sandin har lång erfarenhet av krishantering. De erfarenheterna kan komma till nytta i arbetet med personalvård i Borgå stift. 27.10.2022 kl. 09:00