Välsignat ensam

Ledare. Biskopsvigningarna har duggat tätt det här året. Inom ett år har den evangelisk-lutherska kyrkan fått en ny biskop för det svenska stiftet, en ny ärkebiskop och i helgen skrevs kyrkohistoria med vigningen av vår första kvinnliga biskop.
16.9.2010 kl. 00:00
Symbolvärdet har varit stort, inte minst i det sistnämnda valet. Det finns de som ser den nya generation av biskopar som tar plats i ledet som ett paradigmskifte, där det nya avlöser det gamla (och underförstått förlegade).
Ibland undrar man om inte den mediala haussen kring just symbolvärden varit så stor att den förblindat den stora allmänheten om vad det här uppdraget går ut på – till nackdel för de biskopar som stigit in i en uppgift ”större än livet”.
Det var också en markering som ärkebiskop Kari Mäkinen gjorde i söndags. Han uttryckte sin glädje över det steg kyrkan nu tog, men poängterade: ”Ändå säger jag inte, att nu vigs kyrkans första kvinnobiskop. Ämbetet förändras inte till ett kvinnobiskopsämbete, men kvinnligheten är nu en del av det sätt på vilket biskopsämbetet sköts.”

Den uppgift biskoparna ansvarar för går inte att jämföra med vd:ns eller andra modeller för sekulärt ledarskap. Det är viktigt att minnas att biskopen också är något annat än en medieslimmad fotomodell för kyrkan även om det är till stor fördel att han eller hon klarar av att tala nutidsspråk.
Att statiskt låsa sig vid bokstaven utan att se verkligt liv i ögonen är inte att ta sitt biskopliga ansvar, men att utan hänsyn till sin egen resonansbotten servera tidens melodi är det inte heller. Mitran verkar vara symbolen för ett omöjligt jobb, där man förr eller senare oundvikligen måste göra sig impopulär hos någon.

I ett land som vårt, där kyrkan vuxit så nära staten, har förvaltning och teologi ibland tvinnats samman så tätt att det kan vara svårt att skilja dem åt. I dag är det här en av de verkligt stora utmaningarna just för biskoparna. Det krävs en klarsynthet, där de kan tvingas bryta arm också med sin egen kyrkas förvaltningskultur och grå eminenser. Därför är det viktigt att de på sin agenda under biskopsmötet i Tammerfors nu i veckan har lyft fram såväl parokialprincipen som metoder som gör att de kan agera smidigare och snabbare i lärofrågor än hittills. Ibland kommer utmaningarna inte utifrån – utan inifrån det egna maskineriet.
Summa summarum: Att vara biskop är att vara det vi vill – och det vi inte vill – att en biskop (eller för den delen en vanlig präst) ska vara. Samtidigt.
Ett omöjligt ämbete?

Kanske ändå inte. I bästa fall kan kyrkan tala tradition och nutidsspråk samtidigt. Ärkebiskop Mäkinen visade prov på det i sina samtal i våras med kyrkominister Stefan Wallin kring bikthemligheten, när han med integritet och klokhet framfört kyrkans syn och tradition på ett sätt som fick ministern som representant för en modern beslutsfattare att efteråt vittna om vilken betydelse just de diskussionerna haft.
Ingen kan kräva att dagens beslutsfattare eller vanliga medborgare ska vara insatta i de teologiska motiveringarna till kyrkans praxis. Men en kyrka som själv är klar över sin teologi har förmåga att förklara så att folk förstår.
Här står biskoparna i nyckelställning som förmedlare.

Att vara biskop är att frivilligt ställa sig i blåsten och stå kvar, precis i det korstryck som ärkebiskop emeritus John Vikström redan i sitt herdabrev Tro i kris (1972) utnämner till trons sanna livsmiljö. ”Denna ständiga reflexion tycks samtidigt innebära en ständig osäkerhet, ett nästan smärtsamt medvetande om att vara ifrågasatt och hotad”, konkluderar Vikström – redan då.
I sitt installationstal lyfte också den nuvarande ärkebiskopen fram det solitära draget i biskopsämbetet. Han förberedde biskop Irja Askola på att hon nu får finna sig i att stiga in i både ensamhet och annorlundaskap.
Därför är det sorgligt att emeritusbiskop Eero Huovinens avgång från ett långvarigt och ensamt arbete också fick ett anslag av uppgivenhet. När en biskop går med en suck över att han inte står ut med hur kyrkan rivs isär inifrån är det om något ett brott mot den succession som den evangelisk-lutherska kyrkan håller fast vid.
Kyrkan måste kunna se på sig själv som hel, inte bara i nuet utan också både bakåt och framåt. Det kräver ett mått av storordet nåd – vilket också Irja Askola efterlyste i sin predikan.
Hennes väg som ansvarsbärare för den evangelisk-lutherska kyrkan började inte i processionen i den högtidliga gudstjänsten i söndags. Den började med stegen som åttaåringen styrde till ortens församlingshem.
Och den vägen fortsätter nu med ensamma – men välsignade – vardagssteg, när stråkastarljusen mot ”den första kvinnan” så småningom mattas av.

May Wikström



Kolumn. Som barn minns jag att det var roligt när någon hade ordnat skattjakt för en. Det kunde vara i skolan, på någon födelsedagsfest eller i juniorerna. Man fick en karta i handen, några uppgifter att tänka på och sedan ut för att leta. 20.7.2024 kl. 11:55

PRÄSTER. Över 400 gudstjänster, dop, vigslar och begravningar på ett år – det kan tre präster i en medelstor finlandssvensk församling få dela på. Prästernas arbetsmängd varierar stort från församling till församling, visar Kyrkpressens granskning. 15.7.2024 kl. 10:00

SOMMARSÅNG. För 25 år fick skådespelaren Riko Eklundh en idé om göra en sommarkonsert i Nötö kyrka i Nagu skärgård. Idén förverkligades och konserten blev en succé. I år firar Sommarsång jubileum med två konserter. 16.7.2024 kl. 18:41

PRAKTISK TEOLOGI. Cecilia Nahnfeldt är professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Hon har fördjupat sig i tanken om att kallelse är någonting som kommer utifrån, mer än inifrån. Och hon ser att det finns en förväntan på kyrkan, 12.7.2024 kl. 10:00

tro. Jag känner djup trygghet i tanken att längta efter Gud och hans rike. Kanske är det också att tro? 11.7.2024 kl. 16:24

FREDSARBETE. Att arbeta för fred är ett komplext jobb anno 2024. Men om man dummar ner det lite kanske man kunde säga att principerna är ungefär desamma som i en parrelation – om man vill nå fred gäller det att lägga egot åt sidan, spela med öppna kort och försöka förstå den andra parten. Minna Kukkonen-Karlander, elev till Martti Ahtisaari, öppnar upp om arbetet för fred i en tid av polarisering. 11.7.2024 kl. 18:11

Personligt. Då mörka moln samlat sig över Stefan Myrskog och han funderade om livet var värt att leva utmanade han Gud: Jag ger dig en termin. 8.7.2024 kl. 17:44

antisemitism. Kritisera Israel är okej. Men nidbilder och grumliga anspelningar om judar av bara farten är inte det, anser ÅA-docenten André Swanström. 8.7.2024 kl. 10:00

sorg. Med sin sista, stora kärlek Jocke Hansson fick hon bara fem gemensamma år. – Jag har varit arg på Gud och frågat mig varför det här skulle hända mig. Men idag är jag tacksam – hellre fem år än inget alls, säger Kjerstin Sikström. 5.7.2024 kl. 11:32

KYRKANS SAMTALSTJÄNST. Det hjälper att prata. De som svarar har tystnadsplikt och du får vara anonym. Tjänsten erbjuder stöd och någon som lyssnar också under sommaren. 5.7.2024 kl. 16:55

ÅLANDS UNGA KYRKA. Trots de spartanska omständigheterna blev ungdomarnas resa till Taizé i Frankrike en upplevelse de aldrig kommer att glömma. Det var gemenskap, tusenskönor och fåglars glädjesång dygnet runt. 1.7.2024 kl. 16:32

konfirmandarbete. Åbo svenska församling svängde på hela skriba-konceptet. Under en solig eftermiddag på ön Kakskerta berättar kyrkoherde Mia Bäck varför. 28.6.2024 kl. 15:17

Nekrolog. Anita Höglund, omtyckt krönikör och tidigare redaktör vid Kyrkpressens föregångare Församlingbladet, har dött. 25.6.2024 kl. 10:44

INGERMANLANDS KYRKA. Missionsorganisationerna har svarat på biskopsmötets frågor om prästvigningarna i Sankt Petersburg. Den ena av dem utmanar biskoparna om hur man tillämpar och tolkar ett missionsavtal. 10.6.2024 kl. 15:50

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32

mariehamn. För Frans Erlandsson blev församlingens ungdomsgård en plats där han såg sig förvandlas socialt. 10.3.2025 kl. 14:32

kyrkomusik. Hela sitt liv har John L Bell jobbat utanför boxen och skapat något nytt: en ny liturgi, ett nytt sätt att läsa Bibeln, ett nytt sätt att sjunga. 6.3.2025 kl. 15:55

MEDLEMMAR. Kyrkan vill se mera engagerade lekmän och stoltare medlemmar. Men vi har inget språk för hur vi ska grunda nya gemenskaper, säger Ida-Maria Pekkarinen. Hon har jobbat med storstadsformaten Puls och Uusi Verso. 5.3.2025 kl. 17:23

Personligt. För drygt 60 år sedan föddes en pojke i ett Kajana som ännu präglades av kriget. Pojken fick namnet Matti, och trots att hans familj och omgivning var helt finskspråkig gillade han ett skolämne oväntat mycket: det andra inhemska språket – svenska. I dag heter Matti Elia och är ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland. 4.3.2025 kl. 17:37

FINLANDS SCOUTER. I år samarbetar insamlingen Gemensamt Ansvar med Finlands Scouter. Temat för årets insamling är ungas möjligheter att drömma och bygga en trygg framtid. Emma Portman jobbar som koordinator för medlemsutveckling hos Finlands Svenska Scouter 3.3.2025 kl. 16:13