Märta Tikkanen har skrivit många mer eller mindre självbiografiska böcker. Men när hon den här gången gett sig in på att skildra en komplicerad kärlekshistoria har hon fått göra det med lite större distans.
– Det har varit jätteskönt! säger hon och menar att det är lättare att inte skriva om sig själv, även om boken handlar om släktingar.
Emma och Uno Stadius hade, som sagt, sex barn. Det betyder att det finns en lång rad med barnbarn och barnbarnsbarn som har egna minnen och uppfattingar om sina mor- och farföräldrar.
– Därför stannade jag för att kalla boken för ”roman”, säger Tikkanen.
På det viset har hon också med gott samvete kunnat rekonstruera fiktiva scener om sådant som inte finns dokumenterat.
Besvärliga Uno
Berättelsen börjar i Kyrkslätt. Uno Stadius är ny föreståndare på Finns folkhögskola, Emmas pappa Carl Arkadius äger Överby gård. Hon är arton när det träffas, mindre än ett år senare är de gifta. På bröllopet verkar pappa Carl djupt bedrövad. Varje år föds ett barn, Uno gör karriär som föreläsare, folkhögskoleman och skriftställare i Sverige, Emma och barnen bor mest i Finland. Han har aldrig pengar och sätter sprätt på Emmas hemgifte, i ett huj är pengarna borta.
I sitt testamente ser Carl Arkadius till att Uno inte kommer åt Emmas förmögenhet. Uno blir djupt sårad, Emma är ledsen, läsaren ropar ”hurra!”.
Vad ska man riktigt säga om Uno?
– Ja, utgångspunkten är ju att han var besvärlig. Men samtidigt har jag också en viss förståelse för honom liksom min mamma hade. Och så blir jag så glad över hans formuleringar, jag som är en ordmänniska.
Läs mera i Kyrkpressen 34/2010.
