Men ett välkomnande måste vara äkta, bottna i något mer än att vi vet att det är ett civiliserat beteende.
Uppmaningen ”Kom som du är!” ska betyda just det, inte ha en dold agenda. Jag har inget intresse av välkomnanden som döljer en strävan att förändra den som frimodigt eller försiktigt kliver in. Jag har en oerhört stor tilltro till varje individs unika omdöme och samvete, och det är ett suveränt botemedel mot att vilja förändra en annan människa.
Varje gång jag umgås med människor som verkligen tar folk för vad de är, människor som hittar charmen i det mesta, blir jag mycket väl till mods.
Jag uppskattar de där typerna som inte blir besvärade eller obekväma i första taget. De där som av ren nyfikenhet och med öppet sinne navigerar bland högljudda eller försagda karaktärer och uppriktigt försöker förstå överraskande tänkesätt och främmande kulturer.
Jag har sådana vänner, och jag tar väldigt gärna intryck av dem. De försöker inte påverka mig i någon viss riktning, och då känns det ännu mer lockande att ta till sig deras attityder.
Viktiga insikter kan uppstå i de mest vardagliga situationer. För ett antal år sedan kommenterade jag en bekants påtagligt yviga hår för min man och antydde att en ansad frisyr kunde vara snyggare.
– Det tycker inte jag. Den passar ju precis hans personlighet, sa han. Och faktiskt, bättre frisyr för just honom finns inte. En enkel dialog kan tyckas. Men den har blivit kvar hos mig.
Och jag blir bättre och bättre på att inte tycka att folk ska gå och klippa sig.
