10-åringen ska träna musikteori, och jag är inte där och sjunger do-re-mi. Den onda modern! På jobbet krävs extra insatser och alla ställer upp utom jag. Dålig arbetstagare!
Julen kommer, och jag har inte ens lyckats skaffa en krans på dörren. I fjol var jag mammaledig och gjorde hemlagad glögg. I år läser jag jultidningar.
Det är som om jag hade jultidningsbulimi. Jag känner mig usel och stressad och hopplöst sen, men jag bedövar smärtan med att läsa recept och pysseltips. Jag frossar i främmande människors julhem. Suckande av glädje och avund läser jag om fembarnsmödrar som kvittrande meddelar att de inledde pyntandet redan i oktober, så mycket älskar de julen.
Vid butikskassan hänger jag skuldmedvetet vid tidningshyllan och sneglar igenom raden av glansiga journaler. Jag har nästan alla redan. Kanske den där med trädgårdstips skulle vara bra?
Senast när jag shoppade tillsammans med min man bar jag fram ännu en jultidning och räckte den till honom med vädjande blick. (Gammaldags jul på herrgårdar.) Han betalade den med minen hos en kristen martyr som leds in blands lejonen. Sen uppmanade han mig att gömma undan tidningen då någon från hans släkt kommer på besök.
Herrarna på herrgårdarna tyckte tydligen också att jul på herrgården är ett pinsamt ämne, eftersom det bara var fruarna och barnen som visade upp gobelänger, äkta mattor och släktsilver vid julbordet.
Jag vet att mitt tillstånd är allvarligt, men jag vägrar gå in för avgiftning. Själv hinner jag inte med jul i år, men varför ska jag behöva ge upp drömmen? Granen ska aldrig barra, hyacinterna ska aldrig vissna och barnen ska alltid vara glada.
I jultidningen är det så.
