Inom en mycket kort tid har ärkebiskop Jukka Paarma, kanslichef Risto Junttila, biskopen i Helsingfors stift Eero Huovinen och kyrkostyrelsens ”utrikesminister” ecklesiastikrådet Risto Cantell meddelat att de går i pension.
Dessutom har kyrkan helt nyligen redan fått tre biskopar modell yngre: Seppo Häkkinen i S:t Michel, Matti Repo i Tammerfors och Björn Vikström i Borgå.
Till de nya blivande pensionärerna i kyrkans topp sällar sig en lång, lång rad kyrkoherdar, kaplaner, kantorer, diakonissor, kyrkvaktmästare och andra församlingsanställda. Samma gäller en stor grupp förtroendevalda. Hur stor återstår att se då nomineringarna inför församlingsvalet 2010 är klar. Och så har vi förstås också generationsskiftet på Kyrkpressen.
Det är alltså definitivt ingen överdrift att tala om generationsväxling i kyrkan. Men det är ingen orsak att överdriva den. Generationsväxlingen är lika naturlig och självklar som orsaken till den: alla blir äldre. Förändringar innebär i princip både hot och möjligheter och kyrkan är inte heller här något undantag. Allmänt taget kan man säga att hoten och möjligheterna är relaterade till val av person. Kort sagt bör man hitta rätt person för ett väntande uppdrag i en given tid. Verkligheten som arbetet ska utföras i och målsättningen med arbetet är ju givna faktorer. Frågan är därför vem som är bäst lämpad för jobbet. Detta gäller också i de fall arbetet går ut på att försöka forma en ny verklighet eller tillsammans med respektive beslutsfattare formulera ett nytt mål.
För dem som väljs till de centrala kyrkliga poster som är lediga nu och blir lediga under de kommande åren är utmaningarna många. Det gäller formerna för den kyrkliga verksamheten och det gäller innehållet i kyrkans förkunnelse och kommunikation. Med formerna avses det faktum att kyrkan med största sannolikhet tvingas se över sina strukturer bland annat och inte minst med tanke på de ekonomiska realiteterna. Med innehåll avses de teologiska spänningar som finns både i vår kyrka och i internationella, ekumeniska sammanhang.Hur de två utmaningarna påverkar varandra och den kyrkliga utvecklingen återstår att se.
I sämsta fall kan ekonomiska problem och sämre tider leda till pessimism och till en allt hårdare kamp om de knappare ekonomiska resurserna. Detta gäller inte minst de kyrkliga samfälligheterna och förhållandet mellan samfällighetens församlingar, men det gäller också frågor som har att göra med hur kyrkan centralt ska använda sina pengar. I bästa fall kan en försämrad ekonomi leda kyrkan och församlingarna tillbaka till en kärnverksamhet som i dag kanske inte alla gånger är eller uppfattas som klar och tydlig.
Mycket talar nämligen för att kyrkan och församlingarna i dag inte endast står inför ett generationsskifte utan också ett paradigmskifte. Och ett paradigmskifte betyder att man måste lära sig tänka på ett helt nytt sätt. Ur det perspektivet kan man säga att det kan vara en välsignelse att generations- och paradigmskiftet sker någorlunda samtidigt.
Å andra sidan gäller nog också här det gamla talesättet att lagom är bäst. En kyrklig förnyelse bör varken till form eller till innehåll lösgöras från den tradition som har gett och ger stadga och riktning åt verksamheten. Ju radikalare reformer som planeras, desto viktigare är det att de kan motiveras med och förankras i den kristna kyrkans lära, bekännelse och tradition.
Att reformera är i inte endast att omforma utan kan också vara att gå tillbaka, att återskapa.
I kyrkolagens två första pargrafer stadgas om kyrkans bekännelse och uppgift. Där sägs att ”den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som, grundande sig på Bibeln, är uttalad i den äldsta kyrkans tre bekännelser samt i de lutherska bekännelseskrifterna”. Om uppgiften sägs att kyrkan ”i enlighet med sin bekännelse förkunnar kyrkan Guds ord och förvaltar sakramenten samt verkar också i övrigt för att utbreda det kristna budskapet och förverkliga kärleken till nästan”.
Vad därutöver är behöver inte nödvändigtvis vara av ondo, men glöms grunden för och målet med den kristna kyrkan bort hjälper varken generationsskifte eller anpassning till nya paradigm. Då är loppet kört.
