Ändå görs alltså fortfarande cirka 28 aborter varje dag i Finland.
För att fortsätta med lite statistik.
Antalet socialrelaterade aborter ökade fortfarande 2008 och utgjorde 91 procent av totalantalet. Andra vanliga indikationer var ålder under 17 år (4,9 procent) eller över 40 år (3,7 procent) och fyra tidigare förlossningar (1,9 procent).
Av aborterna utfördes endast 0,4 procent på medicinsk indikation, det vill säga till följd av sjukdom, kroppslyte eller svaghet som kan medföra fara för kvinnans liv eller hälsa.
Antalet aborter på grund av möjlig eller konstaterad fosterskada utgjorde 2,8 procent av alla aborter.
Statistik är kanske som sådan en mer eller mindre exakt vetenskap, men det gäller inte tolkningarna och slutsatserna av statistiken. Och vad kanske värre är: statistiken säger absolut ingenting om hur det borde vara. Den saknar den moraliska dimensionen.
I denna mening är statistik ett utmärkt exempel på det som brukas kallas Humes giljotin. Enligt Hume är det nämligen omöjligt att på basen av hur något är säga hur något borde vara.
Humes giljotin gäller också abortstatistiken. Därför blir en abortdiskussion relevant först om den primärt fokuserar på annat än siffror. Den bör till exempel fokusera på orsaker och motiveringar, på varför siffrorna ser ut som de ser ut.
Det viktigaste är ju inte siffrorna i sig, utan verkligheten bakom dem. Rimligtvis borde man med hjälp av analyser kunna åtgärda åtminstone en del av inte minst de sociala orsakerna till aborter.
För att det ska finnas ett intresse att gå bakom abortsiffrorna måste man förstås anse att abort allmänt taget är något icke önskvärt, något som i möjligaste mån bör undvikas och endast vara en sista utväg.
Om man är överens om den saken blir det aktuellt att diskutera med vilka motiveringar abort kan göras. Alltså med vilka motiveringar en graviditet kan avbrytas artificiellt.
En av de absolut största frågor vi då ställs inför är om abort borde få användas för att säga nej till ett liv som man vet att inte medicinskt är perfekt enligt normer och standarder som inte heller de är perfekta.
Eller för att uttrycka det mera provokativt: kan abort få användas för att välja bort individer som har sådana konstaterbara egenskaper som vi betecknar som på ett eller annat sätt avvikande? Är det säkert att vi då väljer rätt?
Svarar vi ja på frågorna öppnar vi Pandoras ask och vet inte vad som kommer ut. Allt blir ju då mer eller mindre beroende dels av vad vi väljer att beteckna som avvikande och vilka avvikelser vi i framtiden kan upptäcka och bokföra.
Också i detta fall visar historien att praktiskt taget allt är möjligt och att människan är kapabel till de mest bestialiska dåd i normalitetens och abnormalitetens namn. Historien visar också att det mesta i den vägen kan motiveras vetenskapligt och rationellt.
Det avgörande är vad vi väljer att beteckna som odugligt, som något som kan sorteras bort.
I en debattartikel i den svenska tidningen Dagen påminns läsarna om att nästan 100 procent av foster med Downs syndrom aborteras i Danmark.
Skribenterna fortsätter: ”Vilken är nästa grupp som ska fösas ut ur samhället? Ja, den frågan kan bara besvaras med hur snabbt vi på ett enkelt och någorlunda säkert sätt kan diagnostisera avvikelser från det ”normala”. Vi är på ett brant sluttande plan. När bara A-barn föds blir det svårt också för alla dem som senare i livet får ett funktionshinder eller drabbas av sjukdom. Även friska förlorar på ett samhälle som enbart välkomnar perfekta individer.”
Gud bevare oss – bokstavligt talat – för en sådan utveckling.
