I synnerhet i och med den sistnämnda gruppen kan man optimistiskt – enligt någon kanske naivt – säga att alla församlingsbor är kallade. Inte minst de som är potentiella frivilliga medarbetare. De som inte hittar till kyrkbacken känner sig kanske mera välkomna och hemma på kyrktorget.
Torget har genom historien varit den plats där livet i all sin mångfald blommar ut. Det har varit den plats där människorna kunnat köpa och sälja. Alla för att klara livhanken. Men torget har också varit en plats för social samvaro och för intellektuella samtal på högsta nivå.Till alla delar håller också kyrktorgen denna tradition levande. Besökarna erbjuds både materiell och andlig vägkost. Och som det är och ska vara på ett torg: var och en plockar åt sig det som man behöver eller bara annars vill ha.Kyrktorgen kan dessutom också ses ur vidare perspektiv och som en satsning för framtiden.
Om satsningen på sikt lyckas kan kyrkan och församlingarna här ha ett svar på en av sina största utmaningar: att få med fler församlingsbor i verksamheten.
Den utmaningen har aktualiserats av den ekonomiska nedgång som drabbat hela samhället inklusive kyrkan.
Men inte bara därför.
Om ansvaret för arbetet inte i högre grad börjar delas mellan anställda och församlingsmedlemmar ökar risken för att kyrkan i allt högre grad börjar uppfattas som en serviceinrättning där avlönad personal producerar de tjänster kunderna vill ha.
I dag torde de flesta, för att inte säga alla, vara övertygade om inte endast behovet utan nödvändigheten av aktivare församlingsmedlemmar. Ändå är vägen dit lång och kanske också stenig.
Det beror sällan på ovilja hos de olika aktörerna, men desto oftare på att de nuvarande mönstren för vem som gör vad är så inarbetade att det inte är lätt att bryta dem och satsa på något nytt.
Och som nästan alltid då det gäller vanor och seder: de som föreslår något annat, något nytt och avvikande, möts i bästa fall med skepsis och i värsta fall med aggressivitet.
Varken församlingsanställda, förtroendevalda eller församlingsmedlemmar i gemen reagerar allmänt taget annorlunda.
De anställda kan lätt se alla förslag till förändringar som en direkt eller indirekt kritik av hur de skött sina uppgifter. Också motiverade, erfarenhetsbaserade kritiska aspekter från deras sida på förslag till nya arbetsformer och arbetssätt kan upplevas som en markering av det egna reviret.
Det kan eventuellt låta enkelt och självklart då man talar om positiv social samvaro, om samarbete och gemensamma ansträngningar för en ännu bättre kyrka och för ännu bättre församlingar. Det är ju det alla vill.
Men det är långt ifrån självklart och det är allt annat än lätt. Det har ingenting att göra med att alla inte skulle dela målsättningen. Det som däremot tål att diskuteras är dels vad man menar med en ännu bättre kyrka och med ännu bättre församlingar. Plus att det råder olika uppfattningar om hur de ska skapas.
I ett stift med de olikheter i församlingsstruktur, teologiskt arv och religiös tradition som på gott och ont karaktäriserar Borgå stift är det inte bara farligt utan direkt omöjligt att komma med ett enda recept för hur utmaningarna ska mötas. Det måste helt enkelt finnas en verktygsback som församlingarna kan arbeta med. I en församling använder man en uppsats verktyg, i en annan församling en annan.
Också till denna del skapar kyrktorgen förutsättningar för kreativt och konstruktivt tänkande. Det på den egna regionens villkor men samtidigt med tillgång till samlad kunskap och erfarenhet.
I Borgå stift är det därför alltid torgdags.
