Folk flackar runt, dialekter och språksätt krockar och blandas. I mina hemtrakter hör man då och då om unga som rest till Umeå eller Stockholm för att studera och efter ett år “over there” plötsligt inte “kan” prata sitt bygdemål längre. De flesta utflugna är ändå, liksom jag själv, stolta över sitt modersmål.
För att kunna bevara ett språk levande, behövs olika former av växelverkan och stimuli. På min studentnation i Helsingfors är man lika “inne” oberoende om man talar vasasvenska, terjärvdialekt eller närpesiska. Trots att dialekterna låter lite olika, är de en förenande faktor mellan studerande från olika håll. Mönstret är ungefär likadant som då nordbor möts på exotiska resmål.
Dialekten är, med vissa finska inslag, mitt starkaste och mest flytande språk. Då jag träffar nya mänskor brukar jag pröva mig fram, slänga in ett “he” i stället för “det”, och ta ut svängarna för fullt om försöket fallit i god jord. Att prata dialekt har ändå inte bara att göra med bekvämlighet. Det handlar om att stå för sin bakgrund och föra vidare arvet från tidigare släktled. Att vara medveten om att man har sitt ursprung på en liten ort där saker fungerar på ett visst, men inte för den skull sämre, sätt.
Förstås finns det situationer där bygdemålet inte är ett fungerande eller naturligt alternativ. Men kanske är den gångbar i flera situationer än man först skulle tro? Finlandssvenskar brukar ju kritiseras för att för lätt slå om till finska i tvåspråkiga sällskap. Måhända borde vi som talar dialekt också stå på oss lite mer?
