Också i Vasa har Trefaldighetskyrkan stått öppen och församlingsanställda har funnits på plats. Det har funnits möjlighet att tända ljus, samtala och be.
– Och att gråta, säger diakonissan Lena Streng. Flera av dem som kommit till kyrkan har sagt att händelser som denna också lyft fram egen gammal sorg. Vi ska vara så behärskade i vårt samhälle. Här är det tillåtet att gråta och ge uttryck för den sorg man bär på.
Lena Streng är mamma till tre ungdomar och känner starkt med de drabbade.
– En sådan här händelse är svår att ta till sig. Då unga människor måste dö en sådan död känns det så totalt meningslöst och ont. Jag var i mitt vanliga arbete då jag hörde om massakern. Det var först på kvällen jag kunde ta till mig det som hänt. Då kom också tanken att det kunde ha gällt mina barn. Tänk om en av dem inte funnits i sin säng.
Diakoniarbetare möter ofta sörjande. Finns det tröst att ge?
– Det är lättare att trösta den som har en tro, säger Lena Streng. De flesta jag mött har ett hopp. De som inte har det kanske inte söker sig till kyrkan, men vi vill också gärna möta dem. Jag önskar att alla som känner hopplöshet skulle få veta att Jesus knackar på och vill ta del av sorgen, meningslösheten, och samtidigt komma in med sitt liv, sin ande. Han längtar efter det och har så mycket att ge. Hoppet finns bara i Jesus. Det vet jag av egen erfarenhet. Sorgen försvinner inte, men man kan finna Jesus och bli tröstad.
