– När jag ser tillbaka inser jag att jag hela tiden har varit i Guds hand. Jag har varit i sådana situationer att jag egentligen borde vara död, säger Ulf Krokfors och syftar på de sexton åren av hans liv då vardagen fylldes av ölstop.
Spiralen började när han som tjugotvååring blev antagen till Sibeliusakademins jazzlinje och flyttade från hemstaden Ekenäs till Helsingfors.
– Studierna slutade innan de ens började. Jag började spela med en massa avantgardister i stan och kom in på sidospår med alkohol och knark. Mot slutet var jag uppe i en Koskenkorva om dagen.
I hans frikyrkosjäl med rötter i pingstkyrkan i Ekenäs fanns hela tiden en tro på Gud, men det var en Gud på ett filosofiskt, högre plan utan kontakt till vardagen.
– Jag var så långt borta från honom. Och jag förstod inte att fast Gud finns så måste jag göra min del också. Jag kunde sitta där och skåla med Gud och fråga honom när han hade tänkt börja jobba, samtidigt som jag var på väg till disken för att köpa nästa öl.
Hellre nykter trots ångest
1997 gjorde sig Gud påmind i Ulf Krokfors liv på ett rätt dramatiskt sätt. Det var året hans pappa kom till tro.
– Han hade suttit med hagelbössan i munnen och tänkt att nu räcker det, men fått en ingivelse om att söka fram familjebibeln. Han läste i Johannesevangeliet och blev helt förändrad.
Men ändå dröjde det sju år till innan också Ulf fick nog av sitt liv. År 2004 kom vändningen.
– Jag beslutade mig bara för att sluta, det var väl min självbevarelsedrift som vann till slut. Men jag har inte själv åstadkommit förändringen, den tackar jag helt och hållet Gud för. Jag såg inga änglar eller blixtar, men jag vet att jag var buren i bön av många. Speciellt min pappa hade börjat be mycket för mig.
Frigörelsen från de tidigare vanorna och umgängeskretsarna har gått förvånansvärt smärtfritt.
– Därför vet jag att det inte bara är min förtjänst.
Men livet utan rusmedel är ingen dans på rosor. När hjärnan kan tänka klart igen släpper den också fram känslor som tidigare förtryckts med starköl och vodka.
– Det är mycket ångest och rädsla som kommer upp till ytan nu. Jag inser att det här var en del av orsaken till att jag började dricka, de här känslorna fanns redan då. De är svåra att ta itu med, men ändå är det roligare att ta livet nyktert än att alltid försvinna in i någon dimma.
