Den viktigaste uppgiften

Ledare. Drygt 19 000 personer har skrivit ut sig ur evangelisk-lutherska kyrkan i Finland under årets första hälft. Det antyder att antalet utskrivningar kanske stiger till drygt 40 000 innan året är slut. 14.8.2008 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

Det är lätt att instämma med alla dem som ger uttryck för en växande oro för kyrkans framtid vad antalet medlemmar beträffar. Och det är allt svårare att förstå dem som försöker tona ner den negativa medlemstrenden med att hänvisa till att omkring 80 procent av finländarna trots allt fortfarande väljer att vara medlemmar.

Ett sådant
försvar påminner allt mera om historien om mannen som föll ut från fönstret på åttioförsta våningen i en skyskrapa och efter att ha fallit sjuttiotvå våningar konstaterade att allt hade gått bra så långt.

Samtidigt som det finns orsak att varna för att ta allt för lätt på den negativa medlemsutvecklingen finns det också orsak att varna för en romantisering av den. Det förefaller nämligen finns en tendens att tro att ett minskat medlemsantal med åtföljande ekonomisk tillstramning är något nästan eftersträvansvärt.
En kämpande kyrka måste med nödvändighet – hävdas det – i högre grad än en välmående kyrka förlita sig på Gud och på Hans kraft. I en kämpande, utsatt kyrka skiljs agnarna från vetet, det vill säga de sant troende från andligt döda namnkristna. Kyrkan blir då de sant troendes kyrka.
Tankeväckande är att både de som är beredda att göra praktiskt taget vilka konster som helst för att försöka maximera antalet medlemmar i kyrkan och de som driver på en kyrka för ”sant troende” i praktiken bidrar till den negativa medlemsutvecklingen.
Det intrycket förstärks av historien. Den har visat att varken marknadsföringskonster, ett moderniserat förkunnelseinnehåll eller strävanden efter en gemenskap för endast rättroende varit speciellt välsignade projekt.

Ett koncept
som däremot har varit och fortfarande är framgångsrikt är att kyrkan ärligt, uppriktigt och rättframt kallar människor att bli Guds barn genom att erkänna och bekänna sina synder och ta emot den frälsning som Gud bjuder i Jesus Kristus. Det är den viktigaste uppgiften.
Resten är i Guds hand. Allt från medlemsantalet till frågan om vilka som ska räknas in i de heligas gemenskap.

Ett fenomen som har med kyrkans och den enskilda kristnas viktigaste uppgift att göra är det som ibland kallas Guds återkomst, ibland nyandligheten och ibland något annat.
Fenomenets kärna är att det inte finns något direkt samband med människors andlighet och kyrkotillhörighet. Det som sker är att människor tror på en gud på sitt sätt och är andliga på sitt sätt. Människan har myndigförklarat sig själv.

På många
håll, också i kyrkliga sammanhang, ses detta som något positivt, något som är värt att applådera.
Om det vore så att den individualiserade tron är en tro på en enda helig Gud och på en enda frälsare, Jesus Kristus, skulle det finns orsak till tacksamhet och applåder.

Men den
nya andligheten och den individualiserade tron bekänner inte nödvändigtvis alltid en helig, allsmäktig Gud och en enda väg till frälsning: Jesus Kristus. Nyandligheten och individualiseringen av tron är tvärtom ofta, för det mesta, något helt annat. Det är allt för ofta fråga om att människor skapar sig en sådan gud som de vill ha, och en andlighet som tilltalar dem.

En sådan
gud och en sådan andlighet har sällan eller aldrig något med kristendomens Gud och den kristna andligheten att göra.
Kristendomens Gud låter sig inte formas av människor utan det är Han som formar dem.
Den kristna andligheten är inte ett sökande efter tilltalande, samhällsanpassade normer och social korrekthet, utan en gemenskap med Gud i respekt för Hans helighet och Hans vilja. Det är att acceptera att människan alltid är och får vara ett Guds barn med allt vad det innebär.

Att det
budskapet kanske inte är särskilt populärt gör det inte mindre angeläget att förkunna det.
Tvärtom.

Stig Kankkonen



ANDETAG. Språket har en helt central betydelse i Mao Lindholms tillvaro. – Djupt allvar och smågalen humor tvinnar ihop sig till ord och meningar, ibland nästan obegripliga även för mig själv, säger Mao som bloggar på Kyrkpressens sajt. 24.7.2022 kl. 19:13

profilen. Det finns mycket att lära sig av ekumeniken. Men Sara Torvalds som är ordförande för Ekumeniska rådets finlandssvenska arbete gillar som katolik sin egen kyrkas kontinuitet och tradition. 22.7.2022 kl. 15:00

KYRKANS FÖRVALTNING. Stat och kommun har förenklat sin förvaltning. Men den utvecklingen har inte nått kyrkan. Den uppfattningen har Olav Jern i Vasa. 22.7.2022 kl. 08:00

KYRKANS FRAMTID. För ett år sedan blev Edgar Vickstöm präst efter en lång karriär bland annat som bankdirektör. Ett år senare är han förbryllad och lite bekymrad. En kyrka som handskas med personal, tid och pengar borde våga tänka på effektivitet. Men varför vet kyrkan inte ens om den har ett mål? 20.7.2022 kl. 19:12

BRÖLLOP. I mitten på 50-talet bestämde sig Lumparlands marthor att skramla ihop till en brudkrona till kommunens flickor. Till det behövdes 200 gram silver och 13 000 mark. Men när man ville skänka den till församlingen sade dåvarande pastorn nej tack. Några årtionden senare hittade den ändå till kyrkans förvar. Nu har den dammats av för en historisk tillbakablick. 21.7.2022 kl. 15:00

beslutsfattande. I början av juni sände Kyrkpressens redaktion iväg en enkät till alla församlings- och kyrkorådsmedlemmar i Borgå stift, och fick in 180 svar. En av frågorna lydde så här: Kyrkans lagstiftning ger kyrkoherden en stor roll i församlingens beslutsfattande. Tycker du att den är för stor? 6.7.2022 kl. 17:41

Personligt. – Och sen låta sig slukas av dem innan man kan komma upp till ljuset igen, säger My Ström. 7.7.2022 kl. 19:58

Franciskusfest. Sedan år 1979 har den ekumeniska Franciskusfesten firats på Kökar den första helgen i juli. Se foton från årets fest! 3.7.2022 kl. 19:41

Nekrolog. Bjarne Boije somnade in den 19 juni, mätt på livet, 101 år och två månader gammal. 1.7.2022 kl. 15:54

sommarteater. När församlingens ungdomsarbetsledare står på scen kan han plötsligt vara rebell, medan församlingens barnledare driver en bar. Christer Romberg och Mikaela Ståhl-Kokkola sjunger och dansar i Raseborg i sommar. – Vi gör egentligen samma sak som på jobbet: njuter av musik och gemenskap, säger de. 29.6.2022 kl. 19:30

Personligt. – Jag hade inte insett att hälsa är någonting man måste upprätthålla hela tiden, säger Markus Andersén, som bloggar på Kyrkpressens sajt. 25.6.2022 kl. 15:12

folkkyrka. Vad ska det bli av kyrkan? Kyrkskatteflödet sinar. Den evangelisk-lutherska kyrkan stöps om från en riksinstitution till en folkrörelse. Är det den väg frikyrkorna redan prövat i 150 år som väntar? Då finns det saker att ta som förebild. Och annat att att akta sig för, skriver Kyrkpressens opinionsredaktör Jan-Erik Andelin. 23.6.2022 kl. 11:30

PRÄSTÄMBETE. Pastor Dennis Svenfelt behåller sitt prästämbete men får inget förordnande som präst. 22.6.2022 kl. 13:08

profilen. Teologen och författaren Patrik Hagman är Kyrkpressens nya kolumnist. Sedan hösten jobbar han i Linköpings stift i Sverige med att utveckla och starta en utbildning för opinionsskribenter i Svenska kyrkans regi. 21.6.2022 kl. 19:00

kyrkans ungdom. Matti Aspvik är ny verksamhetsledare för Förbundet Kyrkans Ungdom. 20.6.2022 kl. 20:44

KYRKOR I USA. I USA väntas kyrkorna spela en roll i det amerikanska presidentvalet. Men Amerika sekulariseras också, och effekten kan bli mindre än väntat. Och för många har andligheten blir mera politisk. 14.10.2024 kl. 13:00

Jubileum. Kvinnliga teologer rf har firat sitt 90-årsjubileum. – Föreningen behövs absolut fortfarande, säger styrelsemedlem Eva Ahl-Waris. 9.10.2024 kl. 13:30

sociala medier. Teologen och forskaren Jyri Komulainen är en av få finländska teologer som aktivt är kvar på den allt busigare plattformen X. Polarisering är ett av teman i kyrkans fyraårsberättelse han har varit med om att skriva. 12.11.2024 kl. 19:00

MISSIONSFÄLTET. Ända sedan hon var barn har Natalie Björkstrand haft en kallelse till missionsfältet. I sommar stärktes kallelsen under ett besök till missionsfältet i Kenya. 9.10.2024 kl. 11:42

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06