PÃ¥ gott och ont

De som ser det som något gott menar att Nokiamissionen och dess ledare redan hade blivit en belastning för kyrkan.
Det har varit tunnsått med konkreta exempel på varför, men en rätt allmän bedömning förefaller vara att Koivisto och hans rörelse med sin ”överandlighet” utmanar dels vardagskristenheten i folkkyrkan, dels ställer till med teologiska problem för kyrkan och dess ledare.
Då Koivisto och Nokiamissionen går blir kyrkan kort sagt av med ett irritationsmoment, en sten i skon.

De som ser Nokiamissionens brytning med kyrkan som något ont har en närmast diametralt motsatt uppfattning om verkligheten.
Enligt dem har den karismatiska Nokiamissionen varit ett positivt alternativ till den ofta likgiltiga lunken i en utslätad och ljum folkkyrka. Rörelsen har som en inomkyrklig rörelse på ett positivt sätt utmanat stelnande strukturer och aktiviteter och varit exempel på en levande andlig aktivitet och gemenskap.
Koivisto och Nokiamissionen är alltså inte en sten i skon utan salt och ljus.

Oberoende av hur man bedömer brytningen mellan Nokiamissionen och kyrkan är det ett faktum att det var Nokiamissionen, i praktiken Markku Koivisto, som valde att gå.
Hans motivering för beslutet var i korthet att han inte längre kunde dela den kyrkas tro och lära som han så länge och frenetiskt kämpat för att få tjäna som präst. Och som han bara någon vecka tidigare hade velat bli biskop i.

Lite märkligt ter sig Koivistos intresse för biskopsämbetet i ljuset av vad som sedan skedde. Till biskopens centrala uppgifter hör ju att ansvara för kyrkans enhet och för att kyrkans uppgift sköts troget i församlingarna i enlighet bland annat med kyrkans bekännelse, kyrkolagen och kyrkoordningen.
Det låter inte som en uppgift för en person som har en plan B som går ut på att han skuddar kyrkans stoft av sina fötter för att bilda en egen kyrka. Och detta därför att han inte delar den tro som han förväntas försvara som biskop.

Ännu märkligare blir detta av det faktum att krafterna bakom Nokiamissionen av allt att döma redan i över ett år haft långt gångna planer på en egen kyrka.
Varför skulle man annars ha bett om ett förhandsbesked av Patent- och registerstyrelsen om grundandet av ett religiöst samfund?
Den fråga som osökt inställer sig är om avsikten med Markku Koivistos deltagande i biskopsvalet i Tammerfors stift endast och enbart var att bädda för maximal publicitet för beslutet att lämna kyrkan?

En annan fråga som inställer sig är vad kyrkan kan göra för att förebygga eller förhindra ytterligare splittring.
Åtminstone fallet Koivisto visar att det kan vara svårt, ibland omöjligt. De som överväger att förr eller senare bryta med kyrkan sitter med praktiskt taget alla trumf på hand. Med konkreta planer i kassaskåpet kan de ställa krav som inte kan diskuteras, vänta och se hur kyrkan reagerar och agerar och sedan antingen uteslutas eller välja att självmant gå.

För kyrkan, i mycket vid bemärkelse, gäller det därför att i så stor utsträckning som möjligt och rimligt undvika provokationer som föder och när tankar på splittring.
Med möjligt och rimligt avses att kyrkan självfallet måste dra gränser för vad som kan tillåtas och tolereras inom dess ramar. En stor utmaning här är att dra gränser som är i enlighet med och kan motiveras med det som gäller för kyrkan, dess tro och lära.

Att gränsdragningar och markeringar i dag sker uteslutande eller ens primärt med de kriterierna är tyvärr inte alltid självklart eller entydigt.
Ibland förefaller kyrkliga beslutsfattare benägna att dra gränser som är lättare att dra (ordningsgränser) än andra (lärogränser) därför att man tror och hoppas att just de gränser man drar är populära. Det senare för att i möjligaste mån dämpa medlemsflykten.
Den filosofin kan inte försvaras. Om kyrkan sviker i fråga om tro och lära saknar antalet medlemmar betydelse samtidigt som det blir kyrkans avgud.

Kyrkans mission är inte att ha så många medlemmar som möjligt utan att rent förkunna evangelium och förvalta sakramenten så att människor kommer till tro och bli frälsta.