Bit för bit har frågan om vilket rörelseutrymme präster som säger nej till kvinnliga kolleger prövats i dels domkapitel, dels världsliga domstolar. Resultatet av samtliga prövningar har varit entydigt: ingen präst har rätt att vägra gudstjänstsamarbete med en kvinna.
Det tyngst vägande beskedet i denna sak gav Högsta förvaltningsdomstolen för en tid sedan i och med beslutet att en präst som vägrar gudstjänstsamarbete med kvinnliga kolleger inte är behörig att söka kyrkoherdetjänst (se KP nr 8). Detta med motiveringen att en sådan kyrkoherde uppenbart saknar förutsättningar för att sköta tjänsten.
Bland de lagrum som anförs som grund för beslutet finns intressant nog inte grundlagens religions- och samvetsfrihetsparagraf (§ 11) där det bland annat konstateras att ”till religions- och samvetsfriheten hör rätten att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse”.
Förklaringen kan kanske vara det som förefaller vara kärnan i det nämnda HFD-beslutet, nämligen att en kyrkoherde som förrättar gudstjänst inte utövar religion utan utför ett tjänsteuppdrag. I det fallet är det enligt HFD inte fråga om en sådan religionsutövning som grundlagen tryggar.
På annan plats i denna tidning skriver biskop Gustav Björkstrand: ”När en präst förrättar en gudstjänst är det självfallet fråga om både religionsutövning och en tjänsteplikt. HFD koncentrerade sig på den senare delen, dvs. om en präst med hänvisning till sitt samvete kan vägra att utföra ämbetshandlingar som genom lagstiftningen hör till hans tjänsteplikt. Det finns ingen möjlighet till detta enligt gällande kyrklig lagstiftning. Svaret blev följaktligen ett klart nej.”
Det är alltså kyrkolagen och kyrkoordningen som ytterst gör det möjligt/nödvändigt att definiera gudstjänsten åtminstone för en kyrkoherdes del som inte endast religionsutövning utan också som tjänstemannahandling.
I och med detta blir det också omöjligt för präster att generellt hänvisa till den begränsning i lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor där det bl.a. sägs att lagen inte tillämpas ”på verksamhet som ansluter sig till evangelisk-lutherska kyrkans, ortodoxa kyrkosamfundets eller andra religiösa samfunds religionsutövning”.
Åtminstone kan en kyrkoherde inte göra det efter det nyligen fattade beslutet i HFD och, som Björkstrand helt riktigt skriver, enligt gällande kyrklig lagstiftning. Och det ter sig orimligt att tro att detta skulle gälla endast kyrkoherdar och inte alla präster.
En fråga som en lekman efter detta måste ställa är hur man skall ”dela på” gudstjänsten om den ses som både religionsutövning och tjänstemannavärv.
Tjänstemannabetoningen förefaller nu ha övertaget eftersom en kraftigare betoning på gudstjänsten som religionsutövning skulle innebära att både grundlagen och lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor måste beaktas på ett helt annat sätt än vad som nu har skett.
En annan fråga som inställer sig är om kyrkan verkligen vill ha en lagstiftning där gudstjänsten primärt ses eller tolkas som utförande av ett tjänsteuppdrag eller om det kanske vore nödvändigt med en precisering av den kyrkliga lagstiftningen.
Med tanke på kyrkans identitet som en religiös gemenskap är svaren på dessa frågor viktiga långt utöver deras betydelse för frågan hur präster som inte godkänner kvinnliga kolleger skall behandlas.
Det aktuella beslutet i HFD klargjorde säkert en hel del i fråga om rörelseutrymme och spelregler för präster som motsätter sig kvinnliga präster.
Samtidigt väcker beslutet och dess fokusering på frågan om vad religionsutövning i kyrkan egentligen är nya, svåra frågor om kyrkan som samtidigt ett religiöst samfund och ett offentligt-rättsligt samfund.
