Jag ska strax flytta. Jag försöker googla på ”flyttstress” på nätet för att se vilka fasansfulla stressymptom jag har att vänta mig, men det ena jag får veta är att om jag var en undulat skulle jag plocka av mig fjädrarna.
Lyckligtvis är jag inte undulat. Om jag var undulat kunde jag inte grubbla över 1) om golvet hinner läggas i tid på nya stället, 2) om väggarna hinner målas i tid på nya stället, 3) om pianot hinner resa för renovering i tid från gamla stället, 4) om jag hinner plocka ihop de grejer som återvinningscentralen ska hämta från gamla stället, 5) om den där ena kristna organisationen hämtar överblivna möbler i tid från gamla stället och 6) om flyttkarlarna hittar till nya stället.
Det sista bekymrar jag mig för därför att jag inte för mitt liv kan minnas vilken adress jag gav dem. Jag kunde ringa dem förstås, men det skulle kännas pinsamt.
Jag har älskat min lägenhet, men nu märker jag att jag mentalt håller på att glida ifrån den, en hälsosam separation. Den känns trång och oorganiserad, nya stället är vitt om tomt. Jag vill ha vitt och tomt. Även om det snart inte längre är vitt och tomt. (Å! Kom ihåg att föra mattorna till tvätteriet!)
Så här markeras livets stora övergångar: i adresser. På den och den adressen var jag så lycklig. På den där andra trivdes jag inte alls. Finns de alla kvar i mig nånstans, alla de där ställena där jag bott?
I går provade vi den nya sängen som vinschats upp i övre våningen under en svår med välplanerad procedur. Jag tittade ut genom fönstret: det här kommer jag att se då jag vaknar. Så här ser min nya morgon ut, det här huset nedanför, det där havet där bakom träden. Samma hav som förr, men ur en ny vinkel.
Just. Fast nu måste jag i väg. Jag ska till posten för att göra en flyttanmälan. Det hade jag nästan glömt.
