OK, här är problemet: Jag skulle gärna gå i kyrkan. Jag vill så gärna uppleva gudstjänsten ur ett barns perspektiv igen, förundras över det hemlighetsfulla och insupa allt det vackra. Och jag vill så innerligt att lillkillen ska känna sig hemmastadd i kyrkrummet. Vandra bland bänkarna och veta att han hör hemma här, lika mycket som alla tanter han glatt kan vinka åt på torget för att han känner dem. De är hans församling.
Fint. Men problemet, då? Problemet är att samma orsak som får mig att längta till gudstjänsten också är det största praktiska hindret för mig att sätta mig i kyrkbänken. Är man liten och behöver äta och sova just då kyrkklockorna ringer in till mässan (ding-dong vet han att det låter tack vare helgmålsringning) så går det inte att samtidigt sitta och insupa nattvardens hemligheter med mamma. Det går liksom inte.
– Han är ingen riktig kristen, var det någon fiffikus som slängde ur sig. Nähä, nä. Min fråga är hur han ska bli det heller då församlingens huvudaktivitet av hävd äger rum vid sovtid?
Visst, vi ber aftonbön och bordsbön, vi läser barnböcker med bibliska berättelser och han kan säga Noa och David och amen. Men det är inte riktigt samma sak som att få vara delaktig i en trosgemenskap, eller hur? Så hur gör man? Hur förmedlar man den kristna gemenskapen till en liten, ny medlem i skaran? Hur visar man att det han blev upptagen i vid dopet är något verkligt, något mer än ett abstrakt tillhörande?
Jag vet att vi hinner inviga honom i gudstjänstens mysterier senare i livet. Men mitt modershjärta önskar att det inte fanns en åldersgräns på gudstjänstdeltagandet. Jag ville så gärna bära fram honom redan nu. Men inte klockan tolv.
