På olika nivåer i vår kyrka pågår arbetet med strategier och planer. Ett förslag till ny strategi för helhetskyrkan presenteras i december. Stiften, de kyrkliga samfälligheterna och församlingarna slipar på sina strategier och inom dem skrivs delstrategier för till exempel fastighetssektorn och personalsektorn.
| Illustration: Jan Lindström |
Om en positiv framtid för kyrkan kunde garanteras med strategier och andra planer skulle alla församlingsmedlemmar kunna känna sig trygga. Detta naturligtvis förutsatt att kyrkan kan byggas av människor och med hjälp av mänskliga planer samt att strategierna och planerna beaktar just de utmaningar och problem som kyrkan möter.
Psalm 127, en vallfartssång av Salomo, är en svidande kommentar till den första förutsättningen.
Den säger enkelt och rättframt att allt är i Guds hand. Om Han inte bygger huset är byggarnas möda förgäves, men om arbetet sker i enlighet med Hans vilja går allt bra. Sina vänner ger Herren framgång.
Psalmen säger inte att vi skall sitta med händerna i kors och förvänta oss att allt skall ordna sig. Vår uppgift är att under bön om Herrens ledning och i enlighet med Hans uppenbarade vilja vara med och bygga Hans kyrka.
Märk väl: Hans kyrka och inte vår.
En annan viktig sak att komma ihåg i sammanhanget är att framtiden är i Guds hand och att den undandrar sig vår kunskap. Men det innebär naturligtvis inte att vi skall gå in i den med slutna ögon och utan några som helst planer.
Vår uppgift är att planera med hjälp av det förstånd som Gud gett var och en av oss och att göra det så bra som vi bara kan. Strategier och planer behövs.
Bland annat mot denna bakgrund är biskop Simo Peuras tankar om och kring helhetskyrkans strategiarbete intressant och viktigt (se mera på nyhetsplats i KP nr 40).
I hans resonemang ligger betoning i strategiarbetet på ett klargörande av vilka uppgifter kyrkan finns till för och hur den bäst kan utföra de uppgifterna. Samma modell gäller naturligtvis varje enskild församling och församlingsorgan.
Detta avviker från ett allmännare sätt att se på strategier.
Det är ju att betona mål utanför organisationen och anpassa verksamheten efter dem. I Peuras tänkande är det uppgiften, kyrkans uppdrag i världen, som skall bestämma verksamheten. Får de göra det bygger Herren huset. Får de inte göra det är arbetarnas möda till ingen nytta.
Här är det fråga om att klart ta avstånd från ”specialförmåner” för medlemmarna samt från filosofin att man skall locka massorna med ”bröd och skådespel” som ingenting har att göra med uppdraget att föra ut de kristna budskapet.
I fråga om den utmaning som en för oss dold morgondag innebär förefaller det finnas orsak till nytänkande.
Som det nu är förlitar sig kyrkan och församlingarna i sina strategier och planer på antagandet att man möter endast en verklighet, som ser ut på ett tämligen bestämt sätt. Samtidigt har medvetenheten ökat om att till exempel medlemsflykten och ointresset för en del kyrkliga aktiviteter kan tillta till och med dramatiskt. Och vi vet nu att förändringar i den kommunala strukturen medför oväntade utmaningar och så vidare.
Helhetkyrkan, de kyrkliga samfälligheterna och församlingar skulle göra klokt i att arbeta med olika scenarier och anpassa strategierna och planerna till olika verkligheter.
Det skulle dels ge en bättre, bredare uppfattning om vad som kan vänta, dels skapa öppenhet och flexibilitet i attityderna.
Med tanke på de allt annat än lugnande siffrorna över den kyrkliga utvecklingen kunde arbetet med olika scenarier, alternativa strategier och planer förmodligen också skapa den realistiska krismedvetenhet som stiftsdekan Sixten Ekstrand tycker sig sakna.
En regelbunden uppföljning av strategierna och planerna skulle för sin del hålla medvetenheten levande.
Även i kyrkliga sammanhang är det en sanning att erkännande av fakta är all vishets moder.
