| Illustration: Jan Lindström |
Enligt gällande lag skall församlingsindelningen motsvara kommunindelningen. Gränserna för kommunen och för församlingen skall alltså vara ett till ett. Finns det flera församlingar i en kommun uppfylls lagens krav i form av en kyrklig samfällighet vars gränser sammanfaller med kommungränserna.
Det är därför som alla diskussioner om gällande och eventuella kommande kommungränser är av avgörande betydelse också för församlingsstrukturen.
Och det är därför som diskussioner gällande samarbete inom till exempel hälso-, sjuk- och socialvården i förlängningen också berör församlingarna. Samarbete inom centrala kommunala sektorer anses ju vara förstadier till en kommande kommunsammanslagning.
Bland annat i Kronoby i norra svenska Österbotten pågår en ganska het debatt om i vilken riktning kommunen skall söka samarbetspartner när det gäller social- och hälsovård. En del är för Karleby och andra för Jakobstad.
I debatten har språket spelat en central roll. Karleby upplevs av en del som ett för finskspråkigt alternativ och för dem är det därför Jakobstad som gäller. Andra menar att tvåspråkigheten i Karleby och dess samarbetsområde fungerar bra.
Orienteringen har alltså betydelse också för Kronoby kyrkliga samfällighets tre församlingar.
Slås Kronoby i framtiden samman med Jakobstad kommer de tre församlingarna att finns i en samfällighet som sorterar under Borgå stift. Faller valet på Karleby blir de tre församlingarna delar i en samfällighet som sorterar under Uleåborgs stift.
En stor fråga – utöver de stora frågor som biskop Gustav Björkstrand tar upp på nyhetsplats – är om detta sätt att paketera det kommunala och det kyrkliga i en ödesgemenskap snabbt borde ses över.
Den gamla skattetekniska grunden för att gränserna måste sammanfalla kan med tanke på dagens moderna teknik ifrågasättas. Om den skattetekniska motiveringen inte längre håller, måste andra tungt vägande motiveringar presenteras. Om de finns.
Det man allmänt torde kunna säga är att det knappast kan finnas något gudagivet som gör att församlingarna – ur vilka kommunerna växt fram – i dag inte kunde ha sin struktur och kommunerna sin.
Allmänt finns det också mycket som talar för att det gamla tänkandet med generella, låsta strukturer mera hör gårdagen till och att det som nu behövs är flexiblare strukturer, samarbetsmodeller och -lösningar av olika slag för olika behov i olika regioner och i olika sammanhang.
Konkret är det fråga om att kyrkan fritt och oberoende av kommunala lösningar gällande till exempel hälso-, sjuk- och socialvård kunde skapa enheter som ger optimala förutsättningar att predika evangelium, förvalta sakramenten och allmänt föra ut det kristna kärleksbudskapet.
Konkret är det också fråga om att kyrkan fritt och oberoende av kommunala lösningar kunde beakta de oerhört viktiga språkliga aspekterna i strukturerna.
Då kunde det bli möjligt för de svenskspråkiga församlingsmedlemmarna i olika delar av landet att bilda församlingar samfälligheter som hör till Borgå stift. Då kunde till exempel de tre svenska församlingarna i Kronoby samt Karleby svenska församling bilda en svenskspråkig samfällighet. Eller så kunde alla de nämnda församlingarna vara med Pedersörenejdens kyrkliga samfällighet.
Samma modell kunde tillämpas i hela det kyrkliga Svenskfinland och den skulle förhindra att Borgå stift berövas administrativa och ekonomiska styrredskap.
En annan modell för att garantera en fortsättning för fungerande svenskspråkiga församlingar är att grunda Den svenskspråkiga evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Fria och vilda fantasier? Visst!
Men börjar det inte bli hög tid att låta fantasin flöda när det gäller den finlandssvenska kyrkliga sektorn?
