För en tid sedan var jag tvungen att med tungt hjärta inhibera mitt deltagande i en paneldebatt arrangerad av Teologiska Sudentföreningen i Åbo. Temat för paneldebatten var unga vuxna och kyrkan. Temat fick mig att undra över varför jag var ombedd att delta i panelen. Ung har jag inte varit på länge och att jag en dag skulle bli vuxen slutade jag för ett par decennier sedan att ens drömma om.
Nå, jag kunde ju som sagt i alla fall inte delta. Orsak: magsjuka.
Den knappa vecka som jag tillbringade max 5-10 sekunder från närmaste toalett gav mig erfarenheter som jag hoppas att jag kommer ihåg resten av mitt liv. Den gemensamma nämnaren för dem alla är tacksamhet över allt sådant som tar som självklarheter. Det är med andra ord positiva erfarenheter jag talar om.
Att det skulle kännas som en stor välsignelse att kunna röra sig var som helst och när som helst utan att först i bästa agentstil rekognosera och ta reda på var närmaste möjlighet att dyka in och på ett eller annat vis lätta på trycket finns hade jag aldrig varit speciellt tacksam för tidigare. Men nu är jag det.
Speciellt tacksam över att kunna lätta på lufttrycket kan jag inte heller säga att har varit. Men nu är också det förenat med djup tacksamhet. Nå kanske inte precis att lätta på lufttrycket, utan att kunna göra det utan att samtidigt också lätta på något annat.
Andra så kallade självklara saker som jag åtminstone ännu är tacksam över är att kunna tillbringa hela natten i samma säng, att kunna ligga utan att tänka på att hålla benen på ett visst sätt, att kunna tänka på mat, kaffe, kakor, choklad... ja, vad som helst utan att känna hur det börjar vrida sig i innandömet.
Jag har lärt mig, hoppas jag, att vara glad åt allt det som Gud ger och inte ta något för självklart. Min magsjukevecka var ett billigt pris för den lärdomen.
