Kyrklig konflikttsunami

Ledare. Ledare 19/2007 Kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ, har denna vecka samlats till vårsession i Åbo. På agendan finns bland annat en rapport om kyrkans strategi fram till år 2015. 7.5.2007 kl. 00:00
Kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ, har denna vecka samlats till vårsession i Åbo. På agendan finns bland annat en rapport om kyrkans strategi fram till år 2015.
Utkastet till strategin talar om trygghet i församlingen, som skall vara en älskande och öppen sanningsgemenskap. Där understryks att kyrkan fattar sina avgöranden objektivt och så att de tål all granskning och så vidare.

 
Illustration: Jan Lindström
Kyrkan står inför stora utmaningar då det gäller att förverkliga allt det goda och vackra som den talar om.

Det som sägs i strategiplanen kontrasterar generellt sett bjärt mot den verklighet som Esbo stifts biskop Mikko Heikka gjorde sig till tolk för i samband med ett besök i Grankulla finska församling nyligen. Han sade sig vara harmsen över att kvinnoprästmotståndarna och homofrågan har ansträngt kyrkans bild utåt den senaste tiden.
Biskopen påminde om att evangeliet är spridningen av ett glädjebudskap och sade sig hoppas att kyrkans image skall fås att motsvara verkligheten.

Biskop Mikko Heikka är inte den enda som är harmsen över kyrkans bild både utåt och inåt. Känslan delas säkert av många och större lär den harmsna skaran bli hela tiden.

I egenskap av ordförande för den arbetsgrupp som på biskopsmötets uppdrag utrett problem förorsakade av olika ämbetssyner har Heikka i hög grad format den agenda som helt tydligt bidragit till den situation som han nu betecknar som olycklig.
Det är ju i hög grad den arbetsgruppens övertygelse om att hårdare tag mot präster med traditionell ämbetssyn ger önskat resultat som lett till massmedialt hårdbevakade konfrontationer. Tv, radio och tidningar rapporterar med förtjusning om konfrontationer. Och sammanstötningar vid altaret eller i predikstolen är massmedialt sett manna från himlen.

Det klimat som skapats har bland annat resulterat i att kommentatorer och opinionsbildare som varken känner till eller bryr sig om teologi eller religiös övertygelse sympatiserar med konfrontationstankarna och hejar på alla som kräver hårdare tag mot kvinnoprästmotståndare. Ofta i toleransens namn. Det ligger liksom i tiden.
Kvinnoprästmotståndare, som ser de hårdare nyporna som ett bevis på att de följer Guds vilja, känner sig förmodligen innerst inne ganska nöjda. På det hållet ser man varje tillstramning av situationen som en bekräftelse på att man är på rätt väg och på att ett samarbete är omöjligt.

I dagens läge torde det vara berättigat att säga att de åtgärder och uttalanden som kyrkans ledning med biskopsmötet i spetsen det senaste året stått för snarare skärpt och komplicerat situationen än gjort den bättre.
Också här har massmedierna spelat en stor, kanske till och med avgörande, roll. De som har vädjat för samtal och tolerans, till exempel Helsingforsbiskopen Eero Huovinen, har mer eller mindre negligerats eller sopats bort av vad som har börjat likna en konflikttsunami.

Då kvinnoprästmotståndarna inte heller själva har kunnat visa på konstruktiva och realistiska vägar framåt, har de som efterlyst hårdare nypor blivit bönhörda till fullo. Också bland kvinnoprästmotståndare har aggressivare tongångar vunnit större förståelse och bredare gehör.

Kyrkan förefaller därmed befinna sig i en situation där konflikter mellan ”konservativa” och ”liberala” allmänt anses vara ofrånkomliga, av en del nödvändiga och av vissa till och med välkomna.

Då arbetet med kyrkans strategi går vidare vore det viktigt att det inte sker i några höga sfärer utan med stark förankring både i den inom- och utomkyrkliga verkligheten.
Utan den förankringen kan strategiplanen bli en uppräkning av allt det goda man vill vara men inte är och allt det goda man vill göra men inte gör. Då kommer också planen att bli något som vänds mot kyrkan och något som man inom kyrkan måste vara harmsen över.

Många tankar, blickar och förhoppningar riktas i denna svåra situation mot kyrkomötet. Kan och vill kyrkans högsta beslutande organ göra något för att förbättra möjligheterna att leva upp till det som strategiplanen förslås sätta som sina värden: högaktning av det heliga ansvar, sanningsenlighet och rättvisa?
I dag är det allt för många församlingsmedlemmar som saknar allt för mycket av allt detta. Och fler lär det bli om det fortsätter så här.

Stig Kankkonen

Inrikesminister Päivi Räsänen upplevs som en belastning både för sin kyrka och sitt parti. Men hennes uttalanden ryms inom kyrkans läroramar och i partiet finns ingen som har axlar breda nog att ta över. 18.7.2013 kl. 09:32

Det har snart gått fyra år sedan Björn Vikström blev vigd till biskop för Borgå stift. Den 17 juli fyller han 50 år. 14.7.2013 kl. 12:00

Adoptera en grav. Den uppmaningen går nu ut till föreningarna i Karleby. Den första graven är redan adopterad. 12.7.2013 kl. 13:38

Att bli offer för en narcissist drabbar inte vem som helst men kan drabba var som helst: på jobbet, i familjen, i församlingen. Teol dr Raimo Mäkelä, pionjär i vårt land med att lyfta fram det problem som var okänt ännu på 1980-talet, förskönar inte sanningen för den som råkar ut för en narcissist: ”Du är illa ute." 12.7.2013 kl. 09:43

Han växte upp i två kulturer: den ena var livet på storgodset Tervik och den andra var livet utanför trädgården, där allmogen huserade. Av sin mor fick han i arv en kristen övertygelse som han hållit fast vid hela sitt liv. En kvinnlig teolog kom med de förlösande orden som avslutade en mångårig troskris. 11.7.2013 kl. 13:05