Vad skall man tänka på då man skriver en predikan? Trohet, ärlighet och lyhördhet.
| Foto: Daniel Iman |
Så svårt kan prästyrket väl inte vara? Att predika om söndagarna, hur knepigt är det? Alla har vi ju suttit i kyrkan och suckat inombords och tänkt att det där kunde väl jag göra bättre. Sagt och gjort. Jag gjorde en tur till Sibbo för att lära mig att predika.
– Vad skulle du vilja säga, vad är viktigt för dig? undrar kyrkoherde Helene Liljeström som skall lotsa mig igenom predikokonstens mysterier. Vi böjer våra huvuden över palmsöndagens evangelietext i Johannes-evangeliets tolfte kapitel.
Jag suckar. Hur långt måste det vara? Jag klarar inte ens av att tänja på mina radioandakter till fem minuter.
– Tio minuter är ganska bra, säger Helene. Annars blir gudstjänsten så lång.
Läs artikeln i sin helhet i papperstidningen 13/2007.
Sofias predikan
Det enda jag nånsin lyckats få att gro var en mandarinkärna som jag planterade med hjälp av min mormor då jag var i förskoleåldern, ungefär. Att det lyckades tycker jag fortfarande är alldeles osannolikt. Man sätter ett frö i en kruka med mull. Man vattnar. Man väntar. Om man går i förskolan känns det som i en evighet. Småningom, mirakulöst, spirar den lilla mandarinplantan fram. Jag kan fortfarande minnas hur lycklig jag var. Jag döpte min lilla mandarinväxt och vårdade den ömt i många år tills den fick nån sjukdom och dog.För att jag riktigt skall förstå Jesu liknelse om vetekornet som faller i jorden och dör måste jag tänka på min lilla mandarinkärna.
Så här säger Jesus: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.
Vetekornet är litet, brunt och skruttigt. Det ser jag då jag surfar in på Skåne-möllans hemsida för att läsa mera om vad vete egentligen är för nånting. Det konstiga är att man aldrig kunde tro att nånting som ser så lesset och anspråkslöst ut kan bli en hel växt, en växt som en dag vajar tung av ax och ger bröd åt många. Vi vet ju att det händer, vi har alla läst om det på skolans biologitimmar och vissa av oss har till och med sett det hända i verkligheten. Nu måste jag igen tänka på min mandarinkärna. Men precis vad som händer där nere i jorden känns ändå som ett mysterium.
När Jesus talar om sin egen död får han det att låta alldagligt. Hela tiden faller ju vetekorn till marken och dör. Varje dag spränger ju det groende livet sitt bruna, skruttiga hölje. Samtidigt talar han om nånting alldeles oerhört. Vi mänskor brukar ju inte kunna tänka att vår död bär på en sådan sprängkraft, att vår död på något mirakulöst sätt kunde föda mer liv och mer liv och ännu mer liv. Vi har svårt att se på döden som något nödvändigt och värdefullt.
Men det är just det som Jesus menar.
När Jesus talar om vetekornet vet han redan vad som kommer att ske. Han vet att han ska bli korsfäst. Vi vet också att han vet att det kommer att vara smärtsamt och fasansfullt, och att det komner en kort stund på korset då han undrar om Gud har övergett honom och tvivlar på alltihop. Men lyckligtvis har vi också facit på hand. På påskdagen uppstår Jesus. Graven är tom. Döden ledde inte till förgängelse, förlust och tomhet, den ledde till liv.
Det stora kristna mysteriet är att Jesu död ledde till mera liv och mera liv och ännu mera liv för oss alla. Vetekornet dör. Men den växt som spirar fram är tung av förlåtelse och nåd och glädje och evighet.
Min favoritbeskrivning av himlen finns i en bok av CS Lewis som heter Den stora skilsmässan. I den är himlen så verklig att de mänskor som först kommer dit är liksom spöken. Vartenda lilla grässtrå i himlen är så saftigt och kraftigt och verkligt att nykomlingarna inte ens kan gå utan att känna en skärande smärta i sina fötter. När spökmänskorna kommit till himlen med en buss från den gråa stad som fungerar som nånsorts helvete får de välja. Vill de stanna kvar? Vill de förlåta och glömma sin bitterhet och bestämma sig för att tacka ja till den inbjudan de får? Överraskande många är motvilliga. De flesta har nånting de inte riktigt vill ge upp, inte ens om de får ett liv i himlen i utbyte.
Men om de säger ja förvandlas de. De ser visserligen fortfarande ut som sig själva, men de är så starka, så vackra, så fulla av liv och glädje och jag nästan börjar gråta då jag läser om det. På jorden var de kanske blyga och bortkomna. De kämpade med nånting som tyngde dem till marken och fick dem att sloka och krympa. Men nu är de fulla av kraft och godhet. De skrattar, helt förvånade. Och så ger de sig i väg för att leta efter Gud.
Det är det som vi tror på. Jesus var det första vetekornet. Hans död födde mer liv än vi nånsin kommer att förstå. Men inte heller vår död är farlig längre. Som aposteln Johannes skriver: ”… och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.”
Det är nånting att tänka på nästa gång du planterar nånting.
