Slutsatser

Det var en mörk och kulen kväll innan snön ännu hade kommit då vi körde in på gården till Hemmala, vårt fritidsställe i Keuruu.  I ljuset av strålkastarna såg marken på en sidan uppfaren ut som ett nyss uppgrävt potatisland och på andra sidan syntes bilspår som – det var jag övertygad om – skulle visa sig gå över våra samma sommar planterade rosenbuskar.

Blixtsnabbt drog jag slutsatsen att det var älgjägare som varit i farten. Det var ju jakttider. Med allt det som den kvällen skulle göras för att få huset varmt för natten fick en närmare granskning av skadorna anstå. I och med att elden sprakade i kakelugnarna och temperaturen inomhus steg slutade det koka inombords.
På morgonen då jag vaknade kom jag i alla fall genast att tänka på potatisåkern. Då det blivit ljust gick jag därför genast ut för att inspektera eländet. Då slog skammen klorna i mig.
Det som den mörka kvällen hade sett ut som en potatisåker var i dagsljus en liten plätt som visserligen hade varit uppgrävd men sedan gjorts jämn och fin. Och de som gjort det var ingalunda ett lag älgjägare utan montörer från elbolaget. Den gamla telefonstolpen var nämligen ersatt med en ny och fin och välstagad.
Det som jag i mörkret kvällen innan sett som spår av nonchalans för oss och vårt visade sig alltså tvärtom vara något som gjorts för att förbättra säkerheten och därmed vår trivsel.
Då jag med ett generat småleende på läpparna promenerade tillbaka till huset för att ge min hustru rapport undrade jag för mig själv hur många gånger under mitt liv som jag gjort samma misstag. Alltså dragit slutsatser och gjort bedömningar i mörker och under oklara omständigheter utan att först ta reda på hur det riktigt förhåller sig.