Huvudet fullt med karlar
På veckoslutet hade vi en mansgrupp på retreat på Snoan. Tio karlar i olika ålder gick in i tystnaden tillsammans, delade bön, vägledningar och måltider.
Jag betraktade dem:
Han, den vithårige, som rak i ryggen gick ända fram till altaret med sina bönestenar i handen. Lämnade stenarna, böjde sitt huvud, stannade en stund, och gick.
Han med svarta glasögon, som, med sin vita käpp eller utan, sökte sig fram i sitt eget mörker. Som efteråt tilltalade oss med ett tack för att också vi som jobbade deltog i bönerna och delade måltiderna med dem. ”Det blev så fin stämning av det”.
De, som troget turvis ledde den blinde mannen över gården, uppför trappor och på promenader. De tog hand om honom, men också om varandra, med små, fina gester.
Han med fårat ansikte, som efteråt utantill läste upp första psalmens andra vers, den om ånger över stolta planer och egensinnighet, med en bön om förlåtelse och ledning. Som med tårar i glädjestrålande ögon berättade hur den hade gripit honom.
Han, den yngsta, som lite blygt smög in i kapellet och tog en bild av altaret. Den bilden ville han spara. För att senare kunna återvända? För att dela med dem där hemma?
Och jag tänkte: här finns så mycket mänsklighet. Så mycket styrka i gemenskapen, i omsorgen om varandra. Så mycket styrka i ödmjuka böner och bekännelser. Så raka ryggar och starka händer. Så mycket ur delad mänsklighet funnen glädje.
Det är nog sådana karlar som blir mina hjältar. För att de känner livets nyanser. För att de känner sin svaghet. För att de känner sin styrkas ursprung.
