En soldat i Herrens (och Finlands) armé

"Allt vad ni ber om i er bön skall ni få, när ni tror." (Matt 21:22)

Det har nu gått 68 dagar sedan jag steg in i det militära, och jag skulle gärna dela med mig några av de saker som hänt under min tid i Keuru hittills. För det första får jag vara tacksam över att jag får tjänstgöra i Keuru och inte i Dragsvik, tack vare min FBK-hobby kunde jag söka till militärens brandkår. Trots att jag placerades i Keuru var det inte säkert att jag skulle bli invald till Pelastusjoukkue där brandmännen utbildas, för kvoten är väldigt liten varje år.

I varje fall åkte jag iväg i juli utan att känna varken stället eller de andra beväringarna, med undantag för en Karlebybo som dock blev placerad i en annan enhet då vi kom fram. Det jag mest grubblade över var om vi skulle få igång någon kristen gemenskap där på plats och ställe, för det finns tydligen ingen motsvarighet för Kristliga Beväringsgruppen på finskt håll. Jag insåg också väldigt snabbt att atmosfären både på området och i stugan var andligt sätt väldigt tung.

Sedan började dock miraklen hända, sådär för att sammanfatta det. På något sätt hittade jag och två andra troende killar varandra, och vi började ha en bibelgrupp i soldathemmets konferensrum. Från tre har vi nu blivit tio (10!!), och vi har haft väldigt kraftiga bönemöten och en vittnesbördskväll som var otroligt givande. Så härligt att höra hur Herren verkar och befriar!

Efter många om och men var jag en av de knappa 20 som blev invalda till Pelastusjoukkue, och det var mer än en lottovinst med tanke på hur många som sökte. Dessutom – eller framförallt – innebar detta att jag kommer undan med ett halvt år i det gröna! Ett mirakel är också just det att jag inte blev tvingad till att tjänstgöra ett år, för de brukar tvinga de som klarat grundperioden bra, och jag var på andra plats i hela regementet. Istället för att tvingas vara där i 362 dagar belönades jag med extra duglighetspermission! Bara Guds kärlek att det fixades en plats precis dit jag ville, en önskan jag haft redan länge. Det var för mig än en gång en bekräftelse på hur mycket Gud älskar mig och bryr sig om även småsaker. Han är verkligen en Fader som vill ge oss goda gåvor!

Det är gott att skriva upp de bönesvar vi får och minnas det som Gud gjort i våra liv, för det påminner oss själva om att Hans löften står fast, och det påminner om allt det goda Han gjort förr, allt det vi har att tacka för. När jag ser på dessa gånga dagar i militären kan jag inte se det som ett enda stort mirakel, men när jag börjar fundera på vad som egentligen hänt så är det ju precis vad det är – bönesvar på bönesvar. Väntar med spänning på de 112 resterande dagarna och allt det de säkert för med sig. Det är otroligt skönt att veta att även hela militärområdet är fullt av fotspår, Mästarens fotspår, och jag får stiga in i de uppgifter Han förberett för mig. Då blir varje dag ett äventyr!