Kristi ansikte

April månad går mot sitt slut. Därmed håller också min tid som Kyrkpressens bloggare på att ta slut.  Dethär blir mitt sextonde skriveri på denhär bloggen.  Jag har publicerat 22 bilder. För mig har det varit trevligt att pröva på att blogga. Men om jag skall vara ärlig skulle det nog bli ganska krävande att fortsätta en månad till att skriva ett blogginlägg varannan dag. Det tar inte så lång tid att skriva dem – bara man vet vad man vill säga. Men att hela tiden hitta på något nytt är inte så lätt. Att låta bloggen bli ett slags dagbok är inte heller möjligt i mitt fall. Tystnadsplikten hindrar mig. Jag skulle ibland kunna ha hur intressanta saker som helst att berätta om andra människors trassliga förhållanden. Men tystnadsplikten (och mitt omdöme) förbjuder mig.

Den sista tanke jag denna gång vill dela med er handlar om ansikten. Jag skall börja med den fotografiska sidan av saken. Som amatörfotograf är jag ”allätare”. Men det finns ändå ett område av fotograferingen som för mig framstår som det klart intressantaste – och svåraste. Jag tänker på porträttfotograferingen.

Ett ansikte är som en spegel för själen. Ögon kan lysa av glädje eller vara fördunklade av självömkan och bitterhet. Rynkorna i ett ansikte kan berätta om genomgångna lidanden men också om ålder och vishet. Att kunna fota en människas ansikte så att man som fotograf inte grumlar till bilden utan fångar det väsentliga hos den människan liksom i förbifarten, utan att hon själv hinner förställa sig och ta på fotominen – det är svårt! Små barn har inte så lätt att förställa sig och är därför tacksamma objekt. Men en åldrings ansikte är ofta intressantare och mera utmanande att fota.

Jag känner människor vars ansikten strålar ut en sådan glädje att det är själavårdande att bara få se på dem en stund.
Jag roade mig med att slå in orden ”Guds ansikte” i ett bibelprogram. Jag fick 32 träffar. En stor del av bibelverserna handlade om att man gläder sig inför Guds ansikte. Och det är ju helt i linje med vad jag just skrev. Man kan bli glad av att se en glad människas ansikte. Hur mycket gladare skulle man då inte bli av att få se Kristi ansikte? (Det verkar som om vi inte i detta skede skulle kunna se Faderns ansikte.) – Eller är ”glad”  fel ord?  Tänk att få se ansiktet på en person som vet allt om mig men ändå älskar! Tänk att få berätta om mina smärtor åt honom som är ”smärtornas man!”  Tänk att få komma till honom med min kärlekslöshet, glädjelöshet och ofrid och få se in i det ansikte som är så fullt av kärlek, glädje och frid att det räcker till också åt mig!

Paulus skriver:
Ty Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken. (2Kor. 4:6)

Tack till Kyrkpressen och tack till er som läst och kommenterat vad jag skrivit. Och om någon undrar hur det är med mitt opererade knä så kan jag berätta att det är mycket bättre men ännu inte bra.